Omtanke 1
»Det blev symboliskt viktigt för mig, att jag sku
lle resa ensam dit eftersom jag ju reste ensam därifrån som liten« Linn Heed – Jag visste inte när jag skulle komma tillbaka och vem jag skulle vara då. Det enda jag visste när jag klev på planet var att då fanns det ingen återvändo. Jag kom fram till Sydkorea samtidigt som det årliga monsunregnet startade. Hela himlen öppnade sig och det kändes symboliskt nog som att Gud grät alla tårar över mig. REDAN PÅ PLANET dit slog det Linn att alla runtomkring henne var koreaner. Menyn var på koreanska och hon förstod ingenting, men hennes bordsgranne kunde engelska. – När han fick höra att jag var en borttappad dotter berättade han det för några som satt intill och de började gråta. De hade så dåligt samvete i hela landet att de hade skickat iväg så många barn och sedan en tid pågår det väldigt mycket arbete för att kunna återförena barn med sina biologiska föräldrar. Plötsligt väcktes ett hopp hos Linn om att få klarhet i vem som var hennes mamma, för det var henne i första hand som hon hade fantiserat om och sett framför sig. – Jag hade tänkt att jag bara skulle åka Flickan från Lotusfälten En gripande självbiografi om en bortadopterad flicka som söker sitt ursprung och sina rötter. Vi följer en utåt sett stark och framgångsrik kvinna, men som ständigt bär på det lilla övergivna barnet inombords. Känslan av utanförskap, längtan efter samhörighet, sökandet efter sammanhang och förståelse har aldrig speglats mer naket och smärtsamt. Boken av Linn Heed berör existentiella frågor som alla människor någon gång brottas med, Det är även en bok som speglar vikten av att förlåta och försonas för att kunna läka och gå vidare. www.bladhbybladh.se 12 | www.ssil.se dit och gå runt på gatorna, insupa atmosfären, prova maten och kanske besöka barnhemmet där jag hade bott. Men nu blev hela syftet med resan ett annat. Jag blev helt besatt och jag fick också stor hjälp. Jag var med i koreansk tv, jag hade fått lära mig några fraser på koreanska som jag sa och visade upp mitt bebisfoto. Tidningar skrev om mig och det kom fram uppgifter som aldrig hade skickats med till Sverige. Både polisen och socialtjänsten var väldigt engagerade och de försökte spåra kvinnan som hade hittat Linn på gatan. – Tillslut hittade de henne och vi fick träffas. Det mötet är nog det mest emotionella jag har varit med om någonsin. Tänk att jag fick träffa någon som visste något om mitt liv i Korea. Det var som att bli pånyttfödd. Vad kvinnan sa var ännu mer omvälvande. – Hon visste vem min pappa var. Jag hamnade i chock! Det visade sig att kvinnan var en släkting till mig. Hon var min pappas äldsta brors fru. Hon tog upp en svart anteckningsbok och slog hans nummer. Men min biologiska pappa vill inte träffa mig. Det var som att ramla ned i ett svart hål. Sedan ringer han och då hade han ändrat sig och ville att vi skulle ses. Då fick vi bråttom, jag ville inte riskera att han skulle ändra sig igen, säger Linn och skrattar. DE TRÄFFAS PÅ en parkeringsplats vid en vägkrog och direkt när hon möter hans ögon förstår hon att det är han. Hon är så lik honom. – Han pratar med min tolk i ungefär en timme och tittar inte ens på mig under hela den tiden. Själv kunde jag inte sluta att studera honom och ta in hela hans person. Jag får höra att han har en koreansk fru som inte vet om det här, men han lovar att han ska åka hem och berätta det för henne och för mina två halvbröder. Allt lät jättebra. Jag frågade om min mamma och han gav oss ett namn och sa att det var en kvinna som bodde uppe i bergen. Tolken och de andra i sällskapet åkte dit nästa dag utan Linn ifall kvinnan också hade en familj som inte visste något. – Kvinnan var inte min biologiska mamma. Det visade sig att min pappa hade fått fem barn totalt som hade blivit bortadopterade. När de kontaktade honom igen ville han inte samarbeta. Jag blev som tokig och tänkte att jag skulle vända upp och ned på varje by i sökandet efter min mamma. Hon besökte också ett barnhem. Inte det hon själv bodde på tyvärr, det fanns inte kvar. – Det gav en sådan smärta att se de barnen, allra helst de äldre som ingen ville ha. Det var en treårig flicka som höll min hand, länge och hårt. När jag tog min hand och gick var det som att hon blev ännu mer övergiven än tidigare.