Bumsen 1
SISTA UPPSLAGET BYTLÅN TILL VFR ATT KICKA EN TIGE
R PÅ KULORNA J ag glider nöjt omkring på min K 1200 LT på årets resa till Spanien men skulle dock få smaka på en tidigare aldrig upplevd värld då min resekamrat Jonas på sin Honda VFR1200F besvärades av ont i nacken på långa dagsturer. Jag erbjöd honom att byta hoj så hans nacke fick vila. I hans värld så var LT:n ett obemästerligt slagskepp som skulle kantra och sjunka så fort sidostödet fällts in. Försäkrade honom att fick har bara fart på alla 400 kilon så var det en barnlek att köra. Han accepterade tveksamt bytet. Det innebar att jag skulle köra en VFR med 170 hästar på 270 kilo, han skulle tygla min LT med 99 hästar på 400 kilo. VFR:en däremot är byggd för att motorns alla 170 hingstar ska användas och motorn tigger om att få köra skiten ur både sin förare och allt annat som rullar på vägarna. Visserligen hyfsad körställning men med prio på minimerat luftmotstånd, vilket innebär att den lilla ruta inte skyddar så mycket som LT:s ladugårdsvägg vilket i sin tur ger en massa mygg-mos på hjälmen. Bara det är en ny upplevelse. Slår till tändningen och trycker in startknappen. Motorn går igång direkt och avger ett dovt distinkt muller som översatt från motorcykelspråk betyder ”jag äger dig din lilla skit”. Här gäller det att vara silkeslen på gashanden. Vi rullar sakta iväg och till och början med har jag fullt upp att vänja mig vid alla nya intryck och cykelns mätare, knappar och reglage. Efter några mil börjar det kännas mer avslappnat. Tittar i backspegeln och Jonas ser ut att trivas bakom den stora vindrutan. Jo, LT:n är verkligen stor när man ser den i rullning från lite distans. Kommer till en lång raksträcka utan möte. Drar till på rulllen. På LT:n hade det blivit en lugn sugande acceleration utan några större märkvärdigheter. Inte på Hondan. Det var som att kicka tigern på pungkulorna, reaktionen var ögonblicklig och resultatet fruktansvärt. Fartvinden mot hjälmen var som att stoppa in huvudet i utblåset på en jetmotor. På några sekunder var hastigheten långt inne och förbi de körkortslösas rike. Släppte på gasen och motorbromsen var brutal som en 50 pungspark i jämförelse med LT:n. Lugnade mig lite och insåg att detta monster till motor kräver fingertoppskänsla. Lägger mig lite bakom Jonas för att se hur det går för honom. Jodå, han ser ut att må som en kung. Vad annars! Gissar att han tyckte att motorn var seg som en fransk getost när han vred på gasen. Jonas medgav vid nästa stopp att LT:n var en komfortabel kryssare av rang och nacken mådde bättre av att sitta rakt upp. Jag berättade om mina upplevelser från motorns hysteriska drag. Jonas gäspade och sa: Du måste dra den över 6 000 varv, under 6 000 händer det inte så mycket. Händer inget!?! Jag fick en klump i magen när jag tänker på nära-döden-upplevelsen jag precis haft på 4 000 - 5 000 varv. Ute på vägen igen kände jag försiktigt på gasen. Kraften var brutal och det spelade ingen roll vilken växel jag hade i för den drog iväg som ett skenande lok i nerförsbacke. På en ny raksträcka tänkte jag på vad Jonas sa. Minst 6 000 varv. Ner en växel och gasade. Accelerationen var hårresande. En flashback dök upp från Star Wars när Han Solo drar sitt rymdskepp till hyperspace och stjärnorna blir vita streck. Mikael på sin Triumph som låg långt framför mig närmade sig som om han backade. Kastade en blick på varvräknaren. 5 900 varv. Konstaterade att det finns bara döden över 6 000 varv. Resten av körningen blev i lite lugnare tempo men det är märligt vad man vänjer sig fort vid en ny hoj. Hornen växte ut lite och omkörningar av både två och tre bilar gick fortare än man hann hicka. Framåt eftermiddagen bytte vi hoj igen. Jonas kände sig bättre i nacken och jag hade fått mig en adrenalinkick som skulle få en JAS-pilot av bli grön av avund. Men det var ändå skönt att vara tillbaka på LT:n, köra upp vindrutan så det blev vindstilla, inga flugor, slå på farthållaren och lyssna på lite musik. Men det hade inte gjort ont med en liten tiger under tanken. PETER WELINDER