Bumsen 1
Motorcykel 1914 Ester Blenda Nordström var Sverig
es första wallraff-journalist och skrev under pseudonymen ”Bansai”. År 1914 utgav hon sig för att vara bondpiga och sökte jobb på en gård i Sörmland. Resultatet blev reportageboken En piga bland pigor som avslöjade hur pigorna på landet hade det. Ester älskade att köra motorcykel. I några nummer av Bumsen följer vi hennes resa genom Sverige i början av 1910-talet, med fadern på pakethållaren (!). I detta avsnitt ger han upp efter 168 grindar. Utdrag ur boken ”Motorcykel genom Sverige – och andra reportage” av Ester Blenda Nordström Vägarnas prövningar driver reskamraten på tåget Svenska Dagbladet 11 september 1914 VARBERG den 8 sept. Nu är väl mina lidanden slut för en tid – men de har sannerligen och förvisso varit både många och stora. Jag har inte kunnat skriva på flera dagar därför att jag varit sjuk och legat för ankar djupt, djupt inne i Småland; nu är jag bra igen och Strömbom (hennes mc, Reds anm.) och jag har haft en härlig, men ensam och besvärlig tur på 12 mil eller lite till kanske. Anförvanten svek – tänk, att han svek och tog tåget. Men det var varken min eller cykelns fel, utan vägarnas. Från Lagan skulle vi köra till Smålandsstenar – sex mil bara. Och vad är väl sex mil för oss! Men med den lilla försmak vi fått av vad Småland har att bjuda när det gäller vägar så tog vi rundlig tid på oss och startade kl. 2 för att hinna fram innan mörkret faller kl. 7. Vi arbetade som slavar alla tre, jag skötte motorn och anförvanten grindarna och vad cykeln beträffar så bar han oss som en liten gud, villigt och snällt utan knot och uppstudsighet. Vägarna tåler ingen beskrivning, men dikena var mjuka och bra med svala inbjudande gräsmattor och skuggig botten. Vi vilade ut där emellanåt, dock under mycket korta stunder – hade inte anförvanten varit så hade jag nog för min del stannat åtminstone fem minuter när jag nu ändå kommit dit, men han gav varken mig eller Strömbom någon ro, utan drog oss upp igen med en vådlig fart. Om jag ändå kunde beskriva vägarna i alla fall, så skulle ni förstå – Det enda fasta som fanns kvar på ena sidan: en liten tre finger bred remsa, flankerad av decimeterhöga gräsvallar. Utanför de gräsvallarna låg till vänster mjällsanden vit och djup och till höger ett brett grönt dike. Den lilla 22 Bumsen 1 2021 smala remsan barrikaderades alltsomoftast av knytnävstora kullerstenar, som förpassade en antingen huvudstupa i diket eller handlöst ut i mjällsanden – jag kan inte avgöra vilket som var bäst. Och så grindarna! Min arme 62-årige anförvant kan bäst förliknas vid en ideligen studsande guttaperkaboll, ty på de sex milen öppnade han inte mindre än 168 (etthundrasextioåtta) grindar. Det är sanning och ingen överdrift – den som tvivlar rekommenderar jag varmt och hjärtligt vägen mellan Lagan och Smålandsstenar via Lomaryd, Refteled–Villstad. För varje grind måste cykeln stannas, ledas igenom och sättas i gång på nytt, för varje grind måste den arme mannen bakpå av och öppna, människor såg vi inga på mil, bara ljunghedar och torvmossar och spärgelfält som fyllde luften med sin fräna syrliga doft. Vid den hundrade grinden nekade anförvanten att stiga av och förklarade det vara en lögn att det fanns så många grindar. Han var emellertid inte oresonlig utan lät tala med Journalisten och författaren Ester Blenda Nordström var en äventyrare som älskade motorcykelkörning.