GLAS 1
/ krönikan / Gertrud Sandqvist är professor i kon
stens teori- och idéhistoria vid Lunds universitet. GERTRUD SANDQVIST FÄRGER SOM SKILDRAR LJUS För att göra änglar mer trovärdiga uppfanns för ungefär sexhundra år sedan centralperspektivet – en metod att genom geometrisk konstruktion av parallella linjer skapa en illu - sion av djup i målningar – av konstnärer från både norr och söder om Alperna. Samtidigt upptäckte flamländska målare att om man blandade pigment med linolja fick man färg som kunde skildra ljus. Målningens ljus skapade illusionen, gjorde bilden till en sorts spegel mera än ett budskap. Att kunna alltför mycket om ljus och illusion kunde vara farligt. Jan van Eyck och de andra renässansmålarna hade troligtvis tillgång till speciellt slipade glaslinser, med vilka de kunde besvärja ljuset att stanna på väggen, det vill säga skapa en ljusprojektion som de målade ifrån, ungefär som dagens konstnärer ofta målar från fotografi. Linserna fick de av munkar som intressera de sig för magi, både vit och svart. Beroende på temperaturen kring påvestolen blev dessa munkar ibland anklagade för svartkonst och avrättade. Målarna teg av förklarliga skäl om sina dyrbara, hemliga, magiska hjälpmedel som gjorde att de kunde kontrollera de avbilder av världen de fick genom att låta ljuset brytas genom en lins. Konstnären David Hockney ägnade tiotals år av forskning innan han kom renässansmålarnas hemlighet på spåren. Han upptäckte att de, från van Eyck till Caravaggio, måste ha haft tillgång till linserna eftersom deras sätt 14 GLAS 3.2016 / krönikan / ”Crucifixion of Saint Peter” av Caravaggio målades troligtvis med hjälp av ljusprojektioner från slipade glaslinser. Slipade glaslinser var ett ”magiskt” hjälpmedel för renässansmålarna. skugga fixeras på en glasplåt. De första fotograferna var konstnärer, ofta porträtteller miniatyrmålare som fascinerades av den nya teknikens möjligheter. Fotografiet är på sätt och vis den logiska följden av centralperspektivet och det linoljebaserade pigmentet. Med fotografiet lämnar konstnärerna måleriets avbildande funktion, och med det på sätt och vis även intresset för ljus. Impressionisterna blir de sista ljusmålarna. att teckna och måla inte kom från det Hockney kallar ”eye-balling”, det vill säga att bara med hjälp av ögonen och ritstiftet/penseln se och återge världen. Hockney upp t äckte, genom att han själv är en mästertecknare, renässansmålarnas väl bevarade hemlighet. Det återgivna ljuset i tusentals och åter tusentals målningar speglar världen, både som den är och som den kunde vara. Sammetslystern i klänningen och spetskragen runt halsens fina hy visar på dyrbarhet, på kostbara objekt i ägarens hand. För evigt – och också för oss – visar den avporträtterade upp sin lycka och välfärd. Persikofjunet och druvornas djupa glans i stillebenet visar i stället konstnärens skicklighet – hon eller han ger oss en illusion i stället för verklighet. Ofta föredrar vi illusionen. Om solljuset skall spåras i konsten måste man givetvis nämna fotografiet, denna magiska uppfinning som låter ljus och Så idag har vi James Turrell, en amerikansk konstnär som bara intresserar sig för ljus, och vars många konstruktioner och installationer enbart handlar om att ge deltagaren/betraktaren en erfarenhet av ljus. Att sitta en sommarkväll i hans i Sverige nyligen uppförda Skyspace och njuta av färgspelet då solen sakta går ner kan bara beskrivas med ett ord: underbart. Nu är det inte änglar som blir trovärdiga utan det är världen som visar sig vara magisk. / Gertrud Sandqvist / James Turrells ”Skyspace”.