Omtanke 1
Det finns inget ”vi” Att möta anhöriga till missb
rukare Text och Foto: Ove Hansen Illustration: Louice Järveryd I en missbrukarfamilj är det onormala normalt. Känslan av tillhörighet och vikten av att ha någon nära att ty sig till har suddats ut. Craig Nakken från USA har gjort sig ett namn inom missbruksvården långt utanför sina landsgränser. Han föreläser bland annat om problemen som finns mellan anhöriga i missbrukarfamiljer. C 20 www.ssil.se raig Nakken har i 35 år arbetat som beroende- och familjeterapeut i hemlandet USA. Han är anlitad världen över för sina tjänster. Sedan början av 1990-talet har han också föreläst och lett seminarier i Sverige. Han har även skrivit en hel del böcker om och kring missbruksproblematiken. För en tid sedan var han inbjuden till Forsa Folkhögskola för ett tre dagar långt seminarium. Craig Nakken har varit en flitigt förekommande gäst på skolan genom åren, detta var tionde besöket. Det var föreläsningar varvat med olika arbetsuppgifter och problemlösningar för de elever som går Beroendeterapeututbildningarna, BTU, på skolan. Tyngdpunkten på detta seminarium låg främst på mötet med anhöriga till missbrukare. Craig Nakkens bild av hur han betraktar den så kallade anhörigproblematiken och vilka verksamma metoder han praktiserar i sitt arbete. Familjens betydelse är ju något som de flesta av oss tar för givet. Självklara saker som att ta hand om varandra, att visa respekt och att alltid ha någon nära sig är främmande för en missbrukare. Avsaknaden av socialt kunnande är i det närmaste total. Ordet ”vi” är något som missbrukare stöter ifrån sig, och det är det svåra i arbetet menar Craig Nakken. – Att ta sig in i en missbrukarfamilj är svårt och tar tid. Men det måste få ta den tid som krävs. Det är viktigt att ha klart för sig att när man arbetar med en person så arbetar man också med hela familjen. Omsorg om varandra är ett begrepp som missbrukare så att säga har tappat bort på vägen. I ett missbrukarhem finns inte tryggheten, där finns ingen som bryr sig, där finns ingen som lär ut vad som är viktigt och vad som är normalt. Erfarenheterna och upplevelserna från en sådan tillvaro gör att tillhörighet blir något skrämmande. – Människan är ju en social varelse i grunden, vi fungerar som allra bäst i social samvaro. Men om man kommer från ett missbrukarhem så är det något främmande. Att bry sig om är ofta något som missbrukare hatar. Det blir ”jag” på bekostnad av ”vi” istället. Ensam är inte stark Attityden att ”jag behöver ingen”, ”jag är stark på egen hand” är något som är typiskt för missbrukare menar han. Det är när man är ensam som känslan av att ha kontroll är som starkast. De upplevelser som funnits har satt spår som är svåra att sudda ut och det har fört med sig fel föreställningar om vikten av att ha någon nära. Att kunna lita på någon och vända sig till när behovet finns. – Någon måste helt enkelt säga att: ”Jag