TIDNINGEN TILLVÄXT 1
PROFILENPROFILEN > snabba människor med cityslic
kskjortor utan vi har alla en bonde i oss som bara krafsar från insidan och vill ut. MED STOR INLEVELSE pratar han, sittande i soffan på sitt kontor vid slottet i Örebro, om balkongodlande, om hur en liten basilikakruka kan väcka vällust, om hur vi längtar efter praktiskt handlande. Ernst beskriver det som att vi vill använda hjärna, hjärta, hand. – Eller när en kompis beskriver sin resa. Hotellet var jättebra, visst, ”men vi hyrde en bil och hamnade på en plats som var helt orörd. Det satt små gummor på trapporna”. Man hör på dem att de beskriver det största som hände dem på hela resan. Fast de bodde flott med hissar till höger och vänster och pooler och grejer, så är det gumman de vill beskriva. Det är ett tecken på att vi går runt med en ständig längtan, säger Ernst Kirchsteiger. Det här kan han prata om hur länge som helst. Han menar att den urbana fernissan är otroligt tunn och bakom den doftar det klorofyll. Bakom fernissan längtar vi efter att göra den där misslyckade sockerkakan i vedspisen. Den är misslyckad men väldigt god, som han uttrycker det. – Den stoltheten när man lyckats få till den, den överträffar alla fine diningsammanhang du kan tänka dig med prosciuttosegel eller potatistorn. En misslyckad sockerkaka i en vedeldad spis går djupt och väcker en otrolig vällust. Det är kanske där jag verkar. I den världen, längtans värld. Jag kanske tillgodoser ”längtningar”. JA, MÖJLIGEN är det det han gör, tillgodoser längtningar. Men det han gör i sina tvprogram, men också i sina böcker och tidigare i sin numera nedlagda tidning, är att berätta om landsbygden. Han berättar om dess skönJul med Ernst är inne på elfte säsongen i år. FOTO: TV4 het, om dess händelser, dess odlingar och ja, dess fårfarmare. – De berättelserna är min tysta ickemilitanta kamp. Jag vill visa att jag är helt på rätt plats när jag är bakom en gran. Mycket hellre än att jag står på en gata i Stockholm och väntar vid rött ljus. Jag tänker mig ibland att jag är ett flygplan som flyger över Sverige på natten och då ser jag tre tydliga ljuspunkter i de stora städerna. Men jag vet att det finns så mycket land kvar som borde ha ljus. Om landsbygden inte hjälpte till att stötta upp Göteborg, Stockholm och Malmö så skulle de cykla omkull. Skrapsår skulle Stockholm få. HUR MAN ÄN ställer sig till Ernst Kirchsteiger, om man tycker att han är en floskelmaskin som är för bra för att vara sann i rutan, för mysig, för fixig, för avslappnad, då faller man ändå som en fura för honom och hans sätt att vara, om man får träffa honom. Han är ingen seriefigur, men när tvprogrammen är inspelade, då tar han ett steg tillbaka, åker hem till huset på landsbygden utanför Örebro och håller sig utanför rampljuset. Meningarna är långa och vardagsfilosofiska, kärleksförklaringarna är många och yviga, men det är på riktigt. Han inkluderar den han möter i sina tankar och snirkliga funderingar. – Skogen är så mycket. Skogen är Ernst Kristian Johann Kirchsteiger Född: Den 3 november 1957. Uppvuxen i Degerfors i Värmland. Familj: Gift med Ulla, som arbetar som sjuksköterska. Han tackar henne för mycket, inte minst för att hon är så jordnära. De har två vuxna söner, Ludvig och Sebastian. Båda arbetar med sin far och hans företag. Bor: I ett 1700talshus utanför Örebro. Är: Arbetade som inredningsarkitekt på Ikea fram till början av tvkarriären och har även arbetat som kock. Är programledare i tv, formger inredningsprylar och skriver böcker. för mig en plats för vila och jag använder skogen väldigt mycket som inspirationskälla. Jag anser att skogen är den bästa arkitekten. Genom alla tider. Amen. Utan skogen skulle vår formkänsla förminska och krympa ihop som om vi släppte luften ur en ballong, säger Ernst Kirchsteiger. HAN MENAR ATT skogen har alla former. Den är tillåtande, inkluderande och givmild. – Här i Sverige har vi vår allemansrätt som gör att man kan sitta på en stubbe och jaga bort de mygg som vill äta på en, men själv äter man blåbär som man precis har plockat. Skogen är allt. Jag tror faktiskt att jag skulle kunna säga så. Jag har vänn er som har hamnat i stor sorg, som kan ha mist ett barn. Det hjälpte inte att gå till kyrkan. Men det hjälpte att gå till en speciell sten i skogen. Det säger lite om den här tunna urbana fernissan som vi lever med i Sverige. Bakom den finns en stor och lång tradition av tillit till skogen och lärande av skogen. Den första säsongen av Sommartorpet i SvT sändes år 2000 och plötsligt kom en två meter lång man med grävlingsfrisyr som kunde prata lyriskt om en tussilago. En man som kunde visa en mjuk och poetisk sida av sig själv. Och oj, så han slog igenom. Det skrevs och pratades om den nya sortens man och fortfarande väcker han känslor. Invandrarpojken Ernst Kirchsteiger växte upp i bruksorten Degerfors med en österrikisk pappa och en polsk mamma. – Jag kommer ihåg hur hon sa: Formgivet av Ernst. ”Hörni barn, det här är inte vårt land så vi måste vara bättre än svenskarna för att få vara kvar här.” Jag tog det där på stort allvar och tänkte att jag inte skulle vara den som Skogen är för mig en plats för vila och jag använder skogen väldigt mycket som inspirationskälla. Jag anser att skogen är den bästa arkitekten. 18 Tillväxt äventyrade vår existens i Sverige genom att vara arrogant och bråkig. Jag blev otroligt foglig. Jag var så artig att grannarna till slut ringde och frågade om jag kunde sluta upp med att hälsa på dem varje gång jag såg dem. >