TIDNINGEN TILLVÄXT 1
GÅRDSREPORTAGET Det måste vara oerhört frustreran
de för en gris att stängas in. Anders Engvall Smågrisarna behöver inte längre skrika efter sina mammor. G 30 Tillväxt riskultingen och kattungen spanar försiktigt in varandra, innan grisen återvänder till tryggheten hos mamma och de övriga syskonen. Från det splitternya stallet löper långa betesfållor ut på fälten där suggor går runt med sina smågrisar. Det betas gräs, springs runt, busas och bökas i jorden efter mask. När det är riktigt varmt blir det gyttjebad. Det är en fantastisk syn och Forsa gårds grisar i Stora Skedvi utanför Säter får varje år tusentals människor att stanna till med sina bilar för att titta på grisarna. – Vi är Säters största turistattraktion, säger Anders Engvall med ett snett leende. ÄVEN OM BÖKANDET i jorden ur grisens synvinkel är något av det mest naturliga och självklara man kan ägna sig åt är det något mycket sällsynt. Bara lite drygt en procent, 34 000, av Sveriges alla grisar lever på detta sätt. De finns på 34 gårdar i landet och samlas i föreningen med det talande namnet ”Jord på trynet”. – De här grisarna får allt de behöKrav-gris och EU-ekologisk gris Kravreglerna säger att grisen ska kunna beta, böka och gyttjebada och därför har Kravgrisen tillgång till bete under sommaren. Det gäller inte för den EUekologiska grisen, som går utomhus på betongplatta. Kravsuggor ska kunna bygga sina bon när de ska grisa. Krav är också mer restriktiva när det gäller tillsatser och tillåter inte användning av nitrit i charkprodukter. En större andel av det foder som Kravgrisen äter ska komma från den egna gården. Det finns cirka 50 000–55 000 ekologiska grisar, varav 34 000 är Kravgrisar. Suggor med smågrisar går i flockar om sju suggor per box. ver i foder och vatten inomhus, ändå är det så djupt rotat hos dem att de ska ägna sig åt fodersök och bök. Det måste vara oerhört frustrerande för en gris att stängas in, säger Anders Engvall. MEN SÅ HAR han och hustrun Maria Engvall inte alltid resonerat. Under flera år var de konventionella smågrisproducenter och trivdes alldeles utmärkt med det. Skälet till att de ställde om till Krav för femton år sedan var strikt ekonomiskt. Med sitt läge i Dalarna insåg de att de aldrig skulle klara av att konkurrera med slättbönderna och bestämde sig för att satsa på en nisch. – Kravkalkylen har hela tiden varit bättre även om det är en sjukt svår produktion. Vi tjänar dubbelt så mycket på Kravgrisar än om vi skulle vara konventionella, men vi har nästan dubbelt så höga utgifter också, säger Anders. Det var först efterhand, i det praktiska arbetet, som de började se hur viktigt det var för djuren att gå ute och beta och böka. När Maria och Anders byggde de första rastgårdarna, där grisarna kan gå ut under vintern, var de övertygade om att det var som att kasta pengar i sjön. I dag har man byggt rastgårdarna större än vad Kravs regler säger. – Vi vet ju hur mycket de använder dem och de sista meterna är ändå så billiga när man väl bygger nytt. Plus att vi nu bara behöver skrapa gödsel två gånger i veckan i stället för tre, som när rastgårdarna var mindre, säger Anders. FORSA GÅRD TVINGADES bygga nytt stall när det gamla brann för 2,5 år sedan. Det har varit tuffa år där man har hållit i gång sin grisproduktion och samtidigt byggt helt nytt stall, en investering på cirka tio miljoner kronor. Men de fick möjligheten att utforma stallet helt efter sina egna erfarenheter. Det är egentligen bara vattenkopparna som är standard, allt annat har de låtit konstruera själva, som de flyttbara väggarna i grisboxarna. – Tidigare flyttade vi grisar och det var ett visst bök, nu flyttar vi väggar i stället och det är mycket lugnare och bättre, säger Maria. Suggorna går i flock om sju suggor med smågrisar, utom de första fjorton dagarna under grisningen. När suggorna ska tillbaka till flocken fälls helt