Omtanke 1
GÄSTKRÖNIKA Dialog om diagnos Som fosterbarn bar
jag omkring på information om att vara fosterbarn, men vart skulle jag ta vägen med den? Jag pratade inte om min upplevelse, hade därför inga ord på min situation. Tystnaden växte, medan jag växte upp som fosterbarn och bar upp samhällets goda vilja för omsorg. Ett tacksamt barn som inte sorterat bland känslor och tankar. För tänk om någon skulle bli arg på mig om jag sa något, tänk om jag skulle bli utslängd, då överlever jag inte. Så tänkte jag inte, men som överleverare handlade jag därefter. Min upplevelse och min berättelse låg inbäddad, likt en hemlighet, eller kanske en ”diagnos” om jag ska prova att använda mig av ett modernare begrepp för hur vi kan dela in oss i vi och dom. JAG VAR INKLUDERAD i fosterbarn-familjen, och än idag känner jag mer syskonskap med mina biologiska syskon i den egenskap av erfarenhet vi har av att växa upp som fosterbarn, än att vi har delat frukostflingor med varandra. En inkludering som för mig är genuin och värdefull. Jag känner en gemenskap med andra fosterbarn, som med ingen annan, och vi har överlevt. I vår gemenskap finns dock ett utanförskap, för dem som inte har varit med om samma situation. Och jag undrar, hur undviker vi inkluderingens motsats, exkludering? Jag syftar på den sort av exkludering som missgynnar. Samhället är fullt av grupperingar där olika gränser går, vi behöver gränser, men det finns gränser mellan olika erfarenheter som kan gynna oss när vi delar med oss av dem, eller? När jag som vuxen tyckte att jag som växt upp som fosterbarn bar omkring på en skatt, ville jag dela med mig. JAG SKREV BARN- och ungdomsboken ”Det ordnar sig, det ordnar sig”. För att öka chansen för mig själv och andra att förstå, vidga gränserna. Därför fortsätter jag skriva där jag står. Delar med mig av mina berättelser och är nyfiken på din. I höst kommer min andra barn- och ungdomsbok Adde Adhd – Bästis med fienden. I min släkt finns diagnoser, jag menar sådana som betecknas Adhd, Asperger, Schizofreni, Manodepressiv …, vissa har tillkommit andra har bytt namn. Diagnostisering ökar, många som får dem är barn. Blir man inkluderad i en slags adhd-familj då, och i så fall, hur undviker man missgynnsam exkludering i andra sammanhang? Jag är nyfiken. Om Eva Edberg Eva Edberg är aktuell 2017 med barn- och ungdomsboken ”Adde Adhd – Bästis med fienden”, (Idus förlag). >2016 debuterade hon med ”Det ordnar sig, det ordnar sig” (Unga Lava förlag) en autofiktiv berättelse om att växa upp som fosterbarn. »Diagnostisering ökar, många som får dem är barn. Blir man inkluderad i en slags adhd-familj då, och i så fall, hur undviker man missgynnsam exkludering i andra sammanhang?« 48 | www.ssil.se FOTO: MIKAEL EDBERG