AMES 1
KRÖNIKA Pajkastning med klimatet DET FINNS FÅ SAK
ER SOM SVENSKAR kommenterar så flitigt som vädret och den här sommaren är inget undantag. Dessutom går diskussionerna heta om värmeböljan och torkan är kopplad till den globala uppvärmningen. På global nivå ser det minst lika illa ut. Om man tittar på en kartbild över världen där årets medeltemperatur jämförs med den medeltemperatur vi har vant oss vid som normal, så är i princip hela klotet illrött. Det är kanske det mest oroväckande den här sommaren – ingen del av mänskligheten kommer undan. Och olika temperaturrekord har slagits i parti och minut. EN FÖRDEL MED SOMMARENS VÄDER är att klimatfrågan kommit högre på agendan och fler röster höjs för hårdare krav på åtgärder. Det är bra. Kanske gör det att människor inför valet ställer frågan till politiska företrädare om deras agenda för att minska de fossila utsläppen. Det borde ju t.ex. vara helt omöjligt för en svensk bonde att acceptera Sverigedemokraternas skrala (eller faktiskt helt obefintliga) klimatpolitik. De flesta borde också inse att sänkt dieselskatt till svenska bönder är ett märkligt sätt att stödja dessa, med tanke på vad dieselanvändningen orsakar. (Jag tycker absolut att vi ska sätta in långsiktiga åtgärder som främjar svenskt jordbruk, men det finns många åtgärder jag hellre skulle se, t ex att den offentliga sektorn inte får handla upp kött som inte uppfyller svensk lagstiftning, eller sänkta tillsynsavgifter och minskad byråkrati). Framför allt är det dags för de seriösa partierna att lägga fram riktigt verkningsfulla förslag för hur Sverige ska nå våra egna klimatmål. För att citera meteorologen Pär Holmgren: Klimatfrågan handlar inte om vänster eller höger. Det handlar om framåt eller bakåt. Själv tycker jag att det är alldeles för mycket duttande! Näringslivsföreträdare ger ofta uttryck för liknande åsikter. Många har inställningen att extremt tuffa krav inte är några problem, bara kraven ställs jämlikt på alla företag. Därtill ser många företagsledare mycket hellre att man redan nu stakar ut vägen för hur Sverige ska bli fossilfritt till 2045 så att alla vet vad som gäller. Idag är politikerna eniga om målet, men inte om vägen dit. Det skapar osäkerhet, vilket motarbetar långsiktiga investeringar. MITT EGET DÅLIGA KLIMATSAMVETE i sommar är en fantastisk resa till Hokkaido, Japans mest nordliga ö (jag har förstås klimatkompenserat resan, men ändå). Japaner upphör aldrig att förvåna mig. De följer liksom inte min logik. Först blev jag jätteimponerad över att det var solceller överallt och att de har väl utvecklade system för återvinning. Men sedan blev jag ganska förskräckt när jag insåg att många som campade i sina vans hade motorn gående hela nätterna igenom för att luftkonditioneringen skulle funka. Det hade kanske varit förståeligt om det hade varit varmt, men utetemperaturen låg på ca 15 grader, så det hade ju räckt med att dra ner rutorna. I sådana lägen är det som om en inre röst fullkomligt skriker åt mig – du måste göra något, säg till dem, förklara hur utsläppen 36 driver på uppvärmningen!! Nu följde jag faktiskt inte rösten – Google Translate har stora brister vad gäller svenska-japanska och jag insåg att det skulle kunna bli en riktig röra med en utlänning som stod och ryade om den globala uppvärmningen på en camping mitt i natten. UNDER SOMMAREN HAR JAG ÖVER LAG försökt undvika alltför mycket åsikter om folks bilinköp, konsumtion, matsvinn och annat. Framför allt för att det är svårt att ha åsikter om andras påverkan på klimatet när man själv väljer att flyga tur och retur till Japan. Det är som att den där resan omintetgör grunden för alla diskussioner. Den typen av pajkastning är för övrigt rätt vanlig just nu i debatten. Det tycker jag är dumt, för egentligen borde man kunna ta en diskussion om beteenden och strukturer även om man själv inte är 100 % felfri. Hela debatten blir ju snedvriden om fokus ligger på att klimatministerns man har en gammal dieselbil, när diskussionen borde handla om när vi ska förbjuda fossila bilar över huvud taget. Vi kanske borde försöka komma ifrån olika typer av moraliserande i klimatfrågan och fokusera på vilka kollektiva beslut som borde fattas. I den diskussionen behöver vi alla ta ansvar att engagera oss, vilket osökt för mig tillbaka till höstens val. I sammanvägningen av de senaste opinionsundersökningarna är Sverigedemokraterna Sveriges största parti med 22,5 % av rösterna. För mig är det helt absurt med tanke på deras obefintliga miljö- och klimatpolitik. De verkar inte förstå att om vi inte gör något drastiskt åt klimatfrågan så kommer vi att få en riktig flyktingkris på halsen. Att stoppa den globala uppvärmningen är alltså en av de viktigaste åtgärderna för att undvika stora grupper asylsökande i framtiden – vilket verkar vara deras största skräck. Oavsett hur man ser på deras migrationspolitik så framstår bristen av klimatpolitik som direkt korkad i sammanhanget, och ett mycket gott argument att verkligen inte rösta på dem, om man inte vill att hösten 2015 ska upprepa sig i kvadrat. SUMMA SUMMARUM FÅR SD sommarens skämskudde av mig, och alla som gjort någon konkret förändring för att minska sitt klimatavtryck i sommar får en stor tumme upp! n MALIN FORSGREN Seniorkonsult, 2050