Svensk Jakt Chefredaktören
Svensk Jakt Jaktresan i Sverige
» ”Men det räcker naturligtvis inte med bra förut
sättningar i form av skydd och foder. Viltförvaltarna måste också tillåta bockarna att bli tillräckligt gamla för att de med rätta ska kunna benämnas kapitala.” F ör 150 år sedan jagades inga rådjur på Börringekloster, där det då sällsynta villebrådet fått en fristad. Så försiktiga är inte nuvarande ägare och jägare, men fortfarande vårdas detta vårt lilla högvilt med både omsorg och eftertanke. Sten Ericsson har tre möjliga bockar på listan när Svensk Jakt möter honom i skuggan av de enorma silos som slukar lass efter lass av spannmål, som nu några dagar efter bockjaktspremiären skördas på de vidsträckta åkermarkerna. Vi befinner oss på godset Börringekloster, söder om landsvägen, i Sveriges kornbod, på Söderslätt i Skåne där jordbruksmarken hör till de bästa i världen. Här avkastas inte bara brödsäd för att mätta hungriga munnar, utan marken producerar också råbockar av sällan skådat slag. Men det räcker naturligtvis inte med bra förutsättningar i form av skydd och foder. Viltförvaltarna måste också tillåta bockarna att bli tillräckligt gamla för att de med rätta ska kunna benämnas kapitala. Samarbete krävs Efternamnet till trots är Sten Ericsson en sentida ättling till rådjurens räddare, greve Corfitz Beck-Friis på Börringekloster. I dag är det Sten som är vd och drivande kraft på godset, beläget strax intill Sturups flygplats utanför Malmö. På Corfitz tid var markerna nästan dubbelt så stora, 6 000 hektar mot nutida 3 500 hektar. På godset har 93 hektar avsatts som viltåkrar. Man sparar gräskanter som slås vartannat år. När skogen brukas är viltvården alltid en faktor att ta hänsyn till. När planteringarna röjs är målsättningen att spara foder till klöv viltet. Som med all annan viltförvaltning krävs, på grund av dessa stora arealer, samarbete jägare och markägare emellan. Viltförvaltarna på Börringekloster samverkar, precis som när rådjuren räddades, med de närbelägna godsen Skabersjö och Näsbyholm för att få upp kvaliteten på råbockarna. – Vi släpper aktivt upp dem i ålder, försöker hitta de största och beräkna när de är på topp, och tar dem året efter de vänt. Då brukar de vara som störst, säger Sten Ericsson och berättar att det inte fälls fler än två eller tre bockar per säsong. Enhorning och Moroten – Så det är ingen sådan jag är ute efter i dag. Vi har tre olika bockar att jaga, alla uppträder i samma område. Det handlar om en bock som är enhornad och en returbock med långa spetsar, men med så mycket massa att den förmodligen håller medalj. Jag kallar honom för Moroten. Och så finns det en bock som har en hornuppsättning som påminner om en ljuskrona i formen. Vi ger oss iväg redan tidigt på eftermiddagen. Sten är av SVENSK JAKT Nr 8 2018 meningen att bockarna så här i slutet av brunsten lika gärna kan visa sig mitt på dagen som i skymning och gryning. Bokskogens pelarsal Färden går norrut, över landsvägen, och terrängen ändrar sig snabbt. Visst, här finns vida åkrar med vete och korn, men också skog. På en väg som kräver ordentlig markfrihöjd kommer vi fram till skjutbanan där jaktskytteklubben i Börringe huserar. – Vi ska jaga i närheten, och de skjuter i dag, men viltet bryr sig inte om smällarna. De vet att det inte gäller dem, säger Sten Ericsson samtidigt som han lyfter studsaren ur bilens bagagelucka. Efter att ha passerat en klassisk sydskånsk granskog där träden står i nästan onaturligt raka rader, kommer vi in i bokskogens pelarsal. Med tanke på förra årets ollonår är det inte alldeles enkelt att gå tyst. Trots att fötter sätts ner försiktigt krasar det under sulorna när torra bokollon mals till mjöl. Och som en kamrat brukar säga: varje ljud som du hör själv är ett för högt ljud, för då hör viltet det också. Men kanske inte här. Sten har inte valt jaktområde på måfå och vi närmar oss området i en rak motvind som blås er så pass denna dag att vårt stillsamma knastrande inte borde höras långt. Efter en kort första ansmygning bär det uppåt, vi går över ett krön och så öppnar sig en stor, vacker och skyddad dal framför oss. Vid en bok så bred att den klarar att stödja två ryggar slår vi oss ner. – Vi väntar här, viskar Sten. Om turen är med oss kan vi skjuta härifrån, annars kan det bli läge att försöka smyga in i håll. Gott om vilt Att vi ska få se vilt råder det knappast något tvivel om. Dalens botten är ett formidabelt smörgåsbord för hjortar och rådjur. För några år sedan avverkades skogen. Hygget är planterat men granarna har ännu inte kommit upp över den rika växtligheten av gräs och örter. – Rådjuren är ett fint exempel på jägarnas och godsens viltvårdsarbete, säger Sten Ericsson om sina föregångares arbete med att rädda de sista rådjuren. I slutet av 1700-talet och början av 1800-talet var rådjur lika ovanliga att se i Skåne som älgar är i Danmark i dag. Ännu sämre beställt var det längre norrut i landet – där fanns enligt källorna inga rådjur alls. En första åtgärd för att freda rådjuren var att komma till rätta med hundhållningen. Inga hundar fick vara lösa på arrendegårdarna. Hundhållningen reglerades i arrendekontrakten. – Antingen var hundarna i band eller så sköts de, berättar Sten Ericsson. Här fanns en yrkesjägare som hette Johan Åhman. Han sköt skoningslöst alla löslöpande hundar. Men man höll också undan räven och sköt inga rådjur. » GENETISK STUDIE OM RÅDJUR Forskaren Carl-Gustaf Thulin gjorde i mitten av 2000-talet en genetisk studie av 14 rådjurspopulationer, för att undersöka om alla de skandinaviska rådjuren kommer från den skånska populationen som fredades på 1840-talet. ”Bland rådjuren från Övedskloster återfanns den största andelen unika arvsanlag (genvarianter), vilket styrker att rådjuren faktiskt härstammar därifrån, eller åtminstone från Skåne.” EN FÖRETAGSAM GREVE Greve Corfitz Beck-Friis var en föregångsman inom jaktvården. Det var han som i mitten av 1800-talet fredade rådjuren och tillsammans med några andra godsherrar lyckades bevara arten som sedan så framgångsrikt spred sig igen över landet. Corfitz var en av de första innehavarna av Jägareförbundets belöningsmedalj i silver. SVENSK JAKT 2006. 13
Svensk Jakt Ögonblicket
Svensk Jakt Opinion
Svensk Jakt Riksnytt
Svensk Jakt Rådjursjakt
Svensk Jakt Forskning för jägare
Svensk Jakt Inför valet
Svensk Jakt Naturligt vis
Svensk Jakt Troféer - Råbock
Svensk Jakt Troféer - Volymmätning
Svensk Jakt Test: Eluppvärmda västar
Svensk Jakt Vildsvinssmitta
Svensk Jakt Hitta bockpasset
Svensk Jakt Björnjakt
Svensk Jakt Björntroféer
Svensk Jakt Någonstans att jaga
Svensk Jakt Filmfavoriter
Svensk Jakt Duellen: Stål- eller blyhagel
Svensk Jakt Viltvård, fångst & fällor
Svensk Jakt Jakthunden
Svensk Jakt Jaktens yrken
Svensk Jakt Hälgekrysset
Svensk Jakt Sett & läst
Svensk Jakt Utrustning
Svensk Jakt Hälge
Svensk Jakt Vapen & skytte
Svensk Jakt Vapenutrustning
Svensk Jakt Frågor och svar om vapen
Svensk Jakt Fråga veterinären
Svensk Jakt Från Svenska Jägareförbundet
Svensk Jakt Jaktbart vilt augusti
Svensk Jakt Soltider
Svensk Jakt Viltsmak
Svensk Jakt Redaktionen
Svensk Jakt Regionalt Norrbotten & Västerbotten
Svensk Jakt Regionalt Jämtland & Västernorrland
Svensk Jakt Regionalt Dalarna & Gävleborg
Svensk Jakt Regionalt Värmland & Örebro
Svensk Jakt Regionalt Mälardalen & Gotland
Svensk Jakt Regionalt Västra Götaland
Svensk Jakt Regionalt Sydost
Svensk Jakt Regionalt Halland & Skåne
Svensk Jakt Bernts betraktelser
Svensk Jakt Nästa nummer