Nordens Tidning 1
På andra sidan vattnet Oceaner, hav, sund, Rio Gr
ande och andra floder skiljer kontinenter och länder åt. Men vattnen förenar också länder och folk, att bygga broar mellan länder har gamla anor. På andra sidan vattnet tror man sig nå lyckan, hur den än gestaltar sig i drömmen. Så var det för upptäcktsresandena; orealistiska föreställningar om rikedomar, feta jordar och dyrbara kryddor. Vikingarna plundrade vad de kom över. Slavhandeln är ett sorgligt kapitel för sig. Migranterna blev antingen bortdrivna eller nödgades av usla betingelser söka sig ett bättre liv. Nordborna blev ”settlers” i Australien, ”Röda jorden” i Sydamerika, vid sockerplantager i Västindien, på den goda jorden i Minnesota etc. Många byggde upp nya liv ”over there”, andra fick se sitt livsprojekt krossat. För flyktingar har vattnen alltid varit både en räddning och en förbannelse. Vi nås ofta av rapporter om desperata människor som flyr i eländiga båtar till närmaste fria land – från Nordafrika till Italien, Malta och Spanien. I juli 2012 dog till exempel 54 tunisiska båtflyktingar av törst när deras flotte inte nådde Italiens kust utan drev ut till havs igen. UNHCR uppger att 170 nordafrikaner dött på liknande sätt första halvåret 2012. I november plockade den italienska kustbevakningen upp 350 båtflyktingar. I Asien flyr människor i vilken farkost som helst, förliser inte så sällan. I augusti kapsejsade 150 migranter i Sundasundet, varav 55 kunde räddas. Så fortsätter det. Under årens lopp har tusentals flyktingar satt livet till och fått sista vilan i havens djup. Att fly över vattnen förekommer också på andra håll i världen, exempelvis mellan Kuba, Haiti och USA. Totalt sett klarar sig merparten i land, dessbättre. Men till vilken framtid? NORDEN INGET UNDANTAG Under 1900-talet har människor i våra grannländer flytt från förtryck i allsköns flytetyg till Sverige. Så var det under världskrigen. Sveriges invandringspolitik var emellertid under andra världskrigets första fas var inte särskilt generös, snarare motsatsen, bland annat på grund av antisemitiska krafter. En särställning intog de nordiska flyktingarna. I ett senare skede av kriget förändrades vår utlänningspolitik i en mer generös riktning. Vi minns de cirka 70 000 ”Finlandsbarnen”, Runösvenskarna och tiotusentals ester, letter och litauer. De flesta tog sig i land, fick en fristad här eller transiterades till andra länder. I början av 1980-talet tog Sverige emot cirka 5 000 så kallade båtflyktingar, etniska vietnameser och sino-vietnameser. Tiotusentals vietnameser omkom under flykten till Hongkong. Av de räddade valdes en del ut direkt i flyktinglägren, andra kom hit som anhöriginvandrare. Efter Vietnamkrigets slut 1975 togs båtflyktingar emot även i Danmark, Finland och Norge, en mindre grupp till Island. Demokratierna tog emot dessa av kriget sargade människor. Idag är vietnameserna i Norden relativt många. DE ANONYMA HJÄLTARNA Ofta är det individer som spelar heroiska roller i det fördolda. De danska flyktingarna hade inte kunnat ta sig till Sverige om inte orädda hjältar, våghalsar med risk för eget liv, hjälpt medmänniskor att fly. De undkom därigenom Gestapos garn och en säker död. Den ”underjordiska” kampen i DanFinska krigsbarn i Sverige. mark var under krigsåren inte känd i hela dess vidd. Efter kriget har en del av motståndsmännen publicerat sina minnen. Idag är denna litteratur omfattande, deras minnesskildringar har lämnat viktiga bidrag till historieskrivningen. Strax före jul rotade jag bland drivorna av böcker i ett av Reykjaviks antikvariat. Där fann jag några volymer från ockupationsårens Danmark. Den i detta sammanhang mest intressanta boken var Erling Kiaers ”Med Gestapo i kölvandet” (Frimodts forlag, 1945). Böcker i den här genren är svåra att hitta, inte ens på de stora internetsajterna, det gäller att rota i antikvariatens gömmor. EN DANSK HJÄLTE Erling Kiaer, löjtnant från Snekkersten, utan kunskaper i navigation, förde danska flyktingar över Öresund, i början i undermåliga motorbåtar. I oktober 1943 gick ryktet att alla danska judar skulle deporteras till Tyskland. Kiaer startade då sina farliga transporter, oftast nattetid, förbi tyskarnas patrullbåtar. Bottengarnen var en annan fara, näten kunde fastna i propellern. Ett motorstopp och flykten var över för alltid. Under åtta månader gjorde Kiaer 142 turer. Han räddade 1 400 judar och efterspanade danskar undan Gestapos brutalitet. Kiaer samarbetade med poliser, tullare och andra i Helsingborg, som åsidosatte sina tjänsteplikter genom att hjälpa ”Den danske Pimpernel”, som blev hans täcknamn. Kiaer var förstås inte ensam: fiskare, ”skeppare” och andra gjorde liknande insatser. Idag är dessa hjältar borta, men deras mod och handlingar är inte bortglömt. Trots varningar från helsingborgarna gick Kiaer en natt ut mot Helsingör. Båten omringades av patrullbåtar: Kiaer fängslades, fördes till Villa Wisborg (Gestapos högkvarter i Helsingör) där han pryglades tills hans rygg var bara köttet. Han fördes via Vestre Fengsel till kz-lägret Porta, överfördes senare till Neugamme och därifrån till fånglägret Fröslev vid dansk-tyska gränsen. Om livet i Fröslev kan man läsa i polisen Folmer Schiötts bok ”Fange i Fröslev” (Skandinavisk Bogforlag, 1945), en insiderbeskrivning av ett tyskt fångläger på dansk mark. Men det är stoff till en annan krönika. nordens tidning nr 1 | 2013 Stig Lundström 15 FOTO: WIKIPEDIA Ur spindelväven