AMES 1
DEN NYA KÄRLEKEN TILL GAMMAL SKRIVMATERIEL Innan
jul hade jag nöjet att hjälpa min vän Luca att öppna en pop up-butik. Vanligtvis är lokalen Lucas kontor men han bestämde sig för att under december, och en smula av november, förvandla det till en butik och mötesplats. TEXT: CONOR CREIGHTON ÖVERSÄTTNING: PETER STEEN-CHRISTENSEN B utiken skulle sälja skrivmateriel och som mötesplats skulle olika konstnärer kunna hålla små föredrag, små utställningar, bokpresentationer och så vidare. Lucas tanke att sälja skrivmateriel vid sidan av dessa event dök upp väldigt slumpartat; han hade en vän med en stor samling skrivmaterial och ekonomiska problem. En kväll över en öl kom jag på ett namn. Luca gillade namnet och frågade om jag ville vara hans partner i projektet. ”Skrivmateriel”, sa han, ”är den nya cykeln”. ”Ett billigt transportmedel?” ”Ytterligare en snygg pryl som folk kan äga.” Paper, Scissors, Shop öppnade på en torsdag. Den kvällen gav två jättebra konstnärer presentationer. Den ena hade hittat en samling med italiensk erotisk konst från 1500-talet som hon hade återtryckt med texter så att det såg ut som Snapchat. Den andra konstnären hade skapat en serie instruktionsböcker. En hette ”Hur jag lyckades i konstvärlden”. Sidorna i boken var blanka som en anteckningsbok. Du var tvungen att lyckas i konstvärlden själv och sen skriva dina erfarenheter. Tack för ingenting. DE BÅDA KONSTNÄRERNA pratade och det fanns en del gratisvin och en gin-sponsor, men oavsett vad som hände i främre delen av lokalen kunde man inte hålla folks ögon borta från den bakre delen med hyllor fulla av gammal skrivmateriel. Och till slut kunde man inte hålla deras händer borta heller. De skrev sina namn med reservoarpennor och staplade blyertspennor i pennhållare. Pennhållarna påminde om pyttesmå Oscar Niemeyer-kontor. De vässade varenda trubbig, och till och med inte så trubbig, blyertspenna med de elektriska krämfärgade och grå Point-O-Matic-pennvässarna. De vässade så länge att det började komma röksignaler. Vid kvällens slut, när vi hade skickat hem allihop, hittade vi ett pyttelitet fort skapat av italienska spiralanteckningsböcker från 1960-talet med ett Staedtler Mars-suddgummi hårt bundet i gummisnoddar fångat inuti. De hade lämnat ett meddelande på en post-it-lapp, omisskännligt skrivet av en blyertspenna. ”Hjälp”, stod det, ”de vill sudda ut mig”. Under de följande veckorna och månaderna spelade det ingen roll vem vi fick till att presentera, föreläsa eller framträda. Det enda publiken någonsin hade sikte på var de mekaniska pennorna, Stabilas hopfällbara linjaler och reservoarpennorna, för guds skull, reservoarpennorna. Vi hade kunnat flyga in Steven Avery från Making a Murderer för en kväll och man skulle inte ha hört honom för ljudet av unga män som ursinnigt klottrade sina namn på fyrkantiga papperslappar igen och igen och igen. KONSTNÄRERNA SOM KOM kunde inte mäta sig med lockelsen från klassiska kulspetspennor eller metallgem som gjorde ett ljud som en Hawaii Steel-Gitarr varje gång man satte fast dem på skjortfickan. Vi öppnade någon gång 29