Advokaten 1
PRAKTISK JURIDIK » empelvis gåvor eller utfästels
er av gåvor mellan makar eller med bodelning eller underhållsskyldighet mellan makar.10 HD:s genomgång i HD:S DOMAR VISAR EN TYDLIG MOTVILJA ATT I SVERIGE UPPRÄTTHÅLLA I UTLANDET GILTIGT INGÅNGNA AVTAL OM MAHR. NJA 2017 s. 168 ger i princip samma resultat, med beaktande av de rättsvetenskapliga studierna. I det målet ansågs avtalet närmast motsvara ett föravtal om framtida partiell bodelning och inte giltigt enligt svensk rätt. Regleringen i LIMF är dock inte begränsad till ett utpekande av den lag som enligt parternas avtal eller på subsidiära grunder ska styra över förmögenhetsförhållandena i ett äktenskap. Lagen syftar även till att säkerställa att rättshandlingar mellan makar avseende förmögenhetsförhållanden i äktenskapet som blev giltiga när de företogs inte senare ska frånkännas giltighet, 5 §. Giltighetsfrågan ska i första hand avgöras enligt den lag som vid tidpunkten för rättshandlingen gällde för makars förmögenhetsförhållanden. Om rättshandlingen företas före äktenskapet är den giltig, om den stämmer överens med den lag som blir tillämplig när makarna ingår äktenskap. Enligt propositionen ska bestämmelsen inte tolkas motsatsvis så att en rättshandling måste anses ogiltig, om den inte står i överensstämmelse med den för rättshandlingen tillämpliga lagen. ”I vart fall bör man vara återhållsam med att underkänna rättshandlingar som makarna med visst fog har utgått från skall gälla”, anförs det.11 Det är viktigt att inte tappa bort 5 § LIMF och dessa uttalanden, vid analysen av HD:s domar om mahr. ANALYS AV DOMARNA HD:s domar visar en tydlig motvilja att i Sverige upprätthålla i utlandet giltigt ingångna avtal om mahr, i vart fall under sådana omständigheter som förelåg i de aktuella fallen. Huvudregeln för lagvalet enligt LIMF är tillämpning av den av makarna avtalade lagen, 3 §. Enligt HD kan makarnas avtal om mahr inte anses innefatta ett avtal om tillämplig lag för den äktenskapliga förmögenheten. När tillämplig lag inte har bestämts genom ett avtal gäller enligt 4 § 1 st. LIMF lagen i den stat där makarna tog hemvist när de gifte sig. Om båda makarna senare tagit hemvist i en annan stat och varit bosatta där i minst två år tillämpas enligt 4 § 2 st. i stället den statens lag. I och med att makarnas avsikt var att Sverige skulle bli hemviststaten, ska makarna vid äktenskapets ingående anses ha tagit hemvist i Sverige, enligt HD.12 När svensk lag väl bedömts vara tillämplig drogs slutsatsen att avtalet om mahr inte kunde ges effekt. Enligt HD, i NJA 2017 s. 168, skulle avtalets tillämpning ”föra med sig avsevärda avsteg från den svenska familjerättsliga regleringen och de principer som bär upp den”.13 HD hänvisar till den svenska rättens restriktiva syn på makars avtal om framtida förmögenhetsöverföringar. Den internationellt privaträttsliga hemvistprincipen, som enligt HD ska tillämpas, anges bygga på tanken att personer har sin starkaste anknytning till landet där de lever och att familjelagstiftningen har samband med den sociala lagstiftning som finns.14 ”Det skydd som kan följa av mahr uppnås enligt svensk rätt inte genom avtal utan i stället genom lagstiftning”, anför HD och avslutar: ”Det är därför svensk materiell rätt som avgör avtalets giltighet, om svensk lag utpekats för prövningen.”15 Dessa argument väger enligt HD tyngre än att makarna vid avtalets ingående kan ha utgått från avtalets giltighet och att underkännandet i Sverige kan ”få stora och oförutsedda återverkningar för makarna, särskilt om värdet av mahr är högt”, och även kan leda till en för dem ”oklar och praktiskt svårhanterlig situation”.16 Det andra målet kom väsentligen att handla om huruvida avtalet om mahr kunde anses innefatta ett avtal om tillämpning av iransk lag för förmögenhetsförhållandena i äktenskapet. Det är ett naturligt fokus, med hänsyn till äktenskapets korta längd och avtalets ekonomiska värde. Hustruns processföring i målet gick väsentligen ut på att parterna varit överens om tillämpning av iransk lag, med beaktande av att avtalet hade ingåtts i Iran av två iranska medborgare i enlighet med iransk lag och med referenser på persiska. Utgången i HD:s domar var oväntad, av flera skäl. Den är svårförenlig med den ovan diskuterade bestämmelsen i 5 § LIMF och propositionsuttalandena om vikten att respektera mellan makarna ingångna rättshandlingar. Det första refererade avgörandet om ”mahr”, RH 1993:116, hade dessutom tydligt signalerat en öppenhet att vid svensk 10 Se Margareta Brattström & Mosa Sayed, ”Behandling av mahr i samband med bodelning enligt svensk rätt”, Juridisk Publikation, 2012:2, s. 207–226. 11 Prop. 1989/90:87 (om vissa internationella frågor rörande makars förmögenhetsförhållanden), s. 46. 12 NJA 2017 s. 168, p. 25 och p. 27. Se även domen i det andra fallet, mål nr T 186115, p. 32–33. 13 NJA 2017 s. 168, p. 35 i domen. 14 NJA 2017 s. 168, p. 36. 15 NJA 2017 s. 168, p. 36. 46 ADVOKATEN NR 3 • 2018