Omtanke 1
»Ibland blev hon alldeles svart i ögonen, det var
som på film när man ska visa hur människor är besatta, och då var hon inte kontaktbar alls.» inte kontaktbar alls. Hon kunde stå vid besticklådan och upprepa något om och om igen, typ ”vågar jag ta en gaffel, vågar jag ta en gaffel”, säger Kattis Jönsson. Elly utvecklade också separationsångest och kunde till slut inte vara i ett annat rum än sin mamma. Vid ett tillfälle i maj träffade de Ellys astmaläkare som inte kunde se problemet riktigt. Elly kunde också ”skärpa sig” när hon träffade utomstående, vilket nästan alltid ledde till fruktansvärda utbrott efteråt. HON TRODDE OCKSÅ att människor ville döda henne, och ibland ville hon också ta sitt eget liv. – Jag fick tidigt försöka låsa hennes fönster på övervåningen, eftersom jag var rädd att hon skulle hoppa ut, men hon var allt mindre på rummet och började sova hos mig eftersom hon var så rädd, säger Kattis Jönsson. Av en tillfällighet så fick Kattis höra om Pandas via en kompis kompis som sett ett teveprogram om det. Hon började söka på Internet och hittade en lista över symptom. – Jag kunde pricka av allt utom ticks och att hon skulle gå konstigt, säger Kattis Jönsson som nu började söka hjälp på allvar. Efter att Elly hamnade på akuten då hon fick panikångest och inte trodde att hon kunde andas, och Kattis och Olle inte förstod vad det var som hände, så träffade hon av en slump sin gamla astmaläkare. Han trodde inte det var Pandas, eftersom hon inte hade ticks, och remitterade henne till BUP för utredning. Vid det här laget var både Kattis och Olle helt slut. Kattis blev och mer över28 | www.ssil.se Efter en lång behandling av vanlig Kåvepenin är Kattis Jönssons dotter idag på väg tillbaka, även om det finns saker kvar att bearbeta. tygad om att Elly led av Pans och till slut skrev hon ett långt brev till en morbror som var pensionerad läkare. Hon vågade inte ringa eftersom hon kände sig så dum, men han ringde upp direkt han hade fått brevet. DET VISADE SIG att han hade läst som autoimmuna sjukdomar och inflammationer, så han skrev ut antibiotika i form av Kåvepenin direkt. Eftersom han dock inte var verksam i samma landsting bad han dock familjen kontakta en läkare han kände för fortsatt behandling. Efter fyra dagar med Kåvepenin skulle Ellys enda kvarvarande kompis komma över varpå Elly säger ”jag cyklar och möter henne”. – Fyra dagar tidigare hade det varit helt otänkbart, och från den dagen märkte vi sakta men säkert hur Elly kom tillbaka till oss, säger Kattis Jönsson. Nu har det gått tre år, och antibiotikabehandlingen har sakta trappats ut och precis avslutats. Två försök att avsluta den har gjorts sedan tidigare, men då har symptomen kommit tillbaka. Den här gången gjordes avtrappningen väldigt långsamt. Men än så länge är det mycket arbete som återstår. Även om alla vanföreställningar och panikångesten är borta så har Elly fortfarande kvar sin fobi för nötter och går i KBT-terapi för att få grepp om det. En sån här symptombild går helt enkelt obemärkt förbi. – Men efter att ha fått kontakt med andra föräldrar och hört deras berättelser kan vi nog ändå skatta oss lyckliga som fick rätt vård såpass snabbt, menar Kattis Jönsson och avslutar. – Det kunde varit mycket värre och tagit mycket längre tid, och då vet jag inte hur vi skulle överlevt. ●