Kingsize 1
På singeln ”I Owe You Nothing” konstaterar du att
“I don’t have to smile for you, I don’t have to move for you, I don’t have to dance monkey dance for you.” Vem riktar du det till? – Alla, tror jag, haha. ”Skamhället”. Det är rätt generellt problem med all kreativitet. Folk tycker alltid att man behöver göra mer än vad man gör. På Grammisgalan för två år sedan höll de på hela tiden, ”ska ni inte göra så här också, ska ni inte röra lite på er?” Jag fick säga nej 17 gånger, till och med någon manager var rädd att det inte skulle hända tillräckligt på scenen. ”Nej, jag vill stå här och titta. Ni fattar inte hur mycket kraft det finns i att stå stilla och glo på folk”. Det var nog första gången som jag var tvungen att bli en annan person för att få igenom det jag visste att jag ville. Jag mådde skitdåligt, men det gjorde att jag började förstå att om jag vill göra exakt som jag vill så måste jag sluta vara så rädd för att folk ska tycka att jag är otrevlig eller inte tycka om mig. Ag kan bli så jäkla obekväm när jag känner att jag bestämmer över någon, men jag måste börja tycka om mig själv tillräcklig mycket för att palla det trycket. Seinabo Sey har kommit en lång väg sedan hon gjorde sitt första framträdande på Kingsizegalan 2012 (med Malena Uamba och Samson For President) och två år senare uppträdde som förband åt Oskar Linnros på Berns. Nu är hon tillbaka efter tre års frånvaro sedan debutalbumet ”Pretend”. Seinabo Seys integritet har alltid varit gedigen. Inför sitt andra album har hon kämpat hårt också för sin självständighet. U nder senvåren och sommaren har det dykt upp livstecken från Seinabo Sey igen. Efter en alldeles för lång bortavaro har hon meddelat sig via mäktiga singlar och videos inspelade i Gambia, och nu börjar nedräkningen till hennes andra album. Det har gått fem år sedan du debuterade med ”Younger”. Tycker du att åren har gått snabbt? – Jag fick förlagskontrakt när jag var 19, 20, 21 någonting, så jag har ju hållit på med musik väldigt länge professionellt. Det har snart gått tio år. Det känns som hälften i mitt huvud – det går två musikår på varje år. Samtidigt finns det så mycket som jag har lärt mig som tar mycket tid. Vadå, till exempel? – Jamen allt! Jag kunde ingenting när jag började, verkligen ingenting. Förutom att kanske typ sjunga, lite. I övrigt har jag lärt mig allt, och det finns ändå oändligt mycket kvar. En av de roligare grejorna med att hålla på med det här är ju att jag aldrig riktigt fattar allt, och det är väldigt spännande och kul att förstå mer och mer om vad man själv kan ha kontroll över. I antologin ”Saker jag hade velat veta när jag var 15” skrev du en text till dig själv som ung tonåring. Finns det råd du skulle ge dig när du skivdebuterade, med den kunskap du har idag? – Att kreativt lita på magkänslan. Jag gick emot min egen magkänsla på många sätt. Och om jag skulle vara hård mot mig själv skulle jag säga ”skärp dig”. Lär dig att träna varenda dag, ta hand om din hälsa, både fysiskt och psykiskt. Jag kan se tillbaka och förstå varför det inte gick att göra, så det är ett råd som kanske inte hade gått att följa för att jag var så less, så trött. Jag gjorde så gott jag kunde, men i en ultimat värld hade jag behövt ta hand om mig själv bättre. Vad sa din magkänsla, som du gick emot? – Jag hade idéer om låtar, hur de skulle låta, eller om musikvideos. Kreativa grejor som jag inte ens vågade uttrycka. Det var ingen som motsade sig något, det var mer att jag inte ens vågade säga det. Jag tänkte att jag skulle växa in i det. Hade jag vetat då vad jag vet nu hade jag i alla fall sagt något, och prövat hur mycket av min idé som hade funkat. Jag hade nog försökt ta mer plats i samarbeten med folk som jag verkligen uppskattar att jobba med, om jag vetat mer då. Musikaliskt och ljudmässigt finns en klar linje mellan Seinabo Seys debutalbum och hennes kommande, med starka melodier i ett fylligt och sparsmakat sound med tunga beats. Men samtidigt finns tydlig utveckling i flera riktningar. ”I Love You” har en djup groove som ger nästan dubkänsla, ch den markerade discorytmen i ”Never Get Used To” är upptempo på ett sätt som vi inte är vana vid från Seinabo Sey. – Jag blir så glad att jag nästan börjar gråta när du beskriver det så. Det är typ det enda jag tänker på – hur gör man för att utvecklas utan att bryta allt jag är. Annars skulle jag ha gått på myten om mig själv, om jag försökte göra exakt samma som förut, då skulle jag kräkas på mig själv. Att hitta dit där jag är precis lagom otrygg, det är vad jag hela tiden försöker, och det är så jävla svårt. På sitt nya album har Seinabo Sey till stora delar arbetat tillsammans med samma personer som förra gången - Magnus Lidehäll, Salem Al Fakir, Vincent Pontare, Oskar Linnros och Isak Alverus - och när hon talar om att det gnisslat i samarbetet är hon påfallande obekväm. – Dom är ju min trygghet. Dom har varit mina storebröder. Vincent Pontare har gett mig pengar till att fika när jag inte hade pengar. Under flera år trodde dom på mig och tog hand om mig när jag inte kunde ta hand om mig själv. Jag har lärt mig så oändligt mycket av att vara runt dom människorna. Det är kanske det jag menar - efter fem-sex år känner jag att jag vill utforska andra saker musikaliskt. Samtidigt gör det ont i mitt hjärta, för det är människor som jag står väldigt nära, som jag bara kanske inte riktigt kommer att jobba med på samma sätt längre. Dom är ju mer vana att jobba med olika människor, men för mig har de inneburit en trygghet, samtidigt som dom är otroooliga låtskrivare. Vincent och Salem är ju de största av alla! Men jag inser att om jag inte rycker bort mina plåster blir det svårt för mig att NR 3, 2018 | KINGSIZE MAGAZINE 25 WWW.KINGSIZEMAG.SE