Kingsize 1
– Det är till stor del ett dokumentärt album. Det
var Ken Rings idé från början. Han sa: ”Tompa, nu vill jag att du ska göra ett album i Stockholm.” Han tyckte att vi har så pass mycket kontakter här i hiphopkretsar så det vore något att satsa på. Så enkelt var det. Jag kom över och bodde hos Ken, spelade in hos honom och Viktor Ax. Och titeln anspelar dels på att åka över lite slumpmässigt men främst på att åka runt i Stockholm. På norska kan det även betyda att du är ute och tar dig för mindre bra saker, så det finns lite av en trippel betydelse i titeln. Så det blev i princip två resor till Stockholm och jag hade väldigt få konkreta planer på vilka artister jag skulle hooka upp med. Så hade jag en USB med beats och så jobbade vi utifrån det. Ken var A&R så att säga, men jag var där vid varje session när vi spelade in. Berätta mer om din relation till den svenska hiphopscenen genom åren. – Svensk hiphop har inspirerat mig många gånger. Redan tidigt i mitt hiphop-liv, jag tänker på Sons Of Soul, Sleepy, ADL, Kool Rock Ski. Det var legenderna som vi följde då och vi i Norge tittade ofta på den svenska scenen. Det var så nära och vi upplevde att det var en annan nivå på rapmusik än vad vi hade. Vi hade duktiga b-boys och bra på graff men vad gäller musiken så låg vi lite efter. Till och med Rob’N’Raz och Leila K inspirerade tidigt. Andra gången jag verkligen hämtade inspiration från Sverige var i slutet på 90-talet, när den nya vågen av rap på svenska kom. Det var ju Ayo, Ken, Petter och självklart Latin Kings dessförinnan. De fick oss att förstå att det gick att rappa på norska och göra det fett. Ken Ring och Tommy Tee möttes första gången på en Finlandsbåt, under en hiphopkryssning i slutet av 90-talet, och har hållit kontakten under snart 20 års tid. – Det är både ett musikaliskt samarbete men också en personlig vänskap som har gått parallellt med varandra. Jag har ju producerat på i stort sett alla hans album, förutom det första eftersom vi inte hade träffat varandra då. Vi har gjort så mycket genom åren med samarbeten, mixtapes, produktion åt hans artister. Vi har ett slags unikt bond som gör sig bäst i studion. Han har alltid varit enkel och inspirerande att jobba med. Den ”skill level” han har på skrivandet. Men även hur han är som person, lättsam och snackig, det tilltalar mig. Vi har alltid haft kontakt genom åren, även om han varit i Afrika mycket i perioder, så har vi alltid tagit oss tid att ses. Jag har ju en hel del osläppta låtar på hårddisken som jag funderar på att ge ut som ”2 Legender utan Penger II”. Vi började prata om det redan 2012. Ken Ring ska ju lägga ner som artist, så vi får se. Ja precis, Ken ska sluta efter 2019 med en ”Tack För Mig”turné och ny skiva. Har du någonsin haft tankar på att sluta under din karriär? – Väldigt få gånger, med tanke på hur länge jag hållt på. Under tidigt 90-tal var faktiskt en period där jag tappade inspirationen. Fu Schnickens-eran, det var corny då. Det jag menar är att det fanns vissa nedåtperioder, men sen kom det något nytt riktigt fett. Då tänkte jag ”oh shit”, till exempel när Fugees kom. Sen har det varit en del svåra perioder rent ekonomiskt då jag tänkt, ”blir jag tvungen att sluta nu?”. När man får barn så kommer såna tankar. För det har ju inte varit gratis att leva kompromisslöst independent hiphop under så lång tid. Jag hade ett dagjobb i början på 90-talet som label manager i ungefär två år, och jobbade till exempel med Ace Of Base. Efter det har jag inte gjort något annat än hiphop. Jag har för mycket passion för att sluta och skaffa ett vanligt jobb. Om jag slutar med hiphop så är det ofrivilligt. Det är en minst sagt imponerande resa Tommy Tee gjort inom hiphopkulturen. I mitten av 1980-talet började han DJ:a och måla graffiti, något som sedermera ledde honom på vägen att producera och skapa egen musik. Under aliaset “The Crazy Minister” gjorde han sitt första inhopp på skiva redan 1989 med gruppen Snikk Snakk. I samma veva drog han igång graffititidningen Fat Cap och under den gyllene eran anordnade han konserter med bland andra Run DMC, The Fugees, De La Soul, A Tribe Called Quest och Ice Cube. 1993 blev han även anlitad av NRK, norska motsvarigheten till svenska P3, för att dra igång radioprogrammet ”National Rap Show”. Under årens lopp har det endast varit ett enda sändningsuppehåll, på tre veckor, när han fick sparken från NRK under uppmärksammade former. – Det var faktiskt i samband med ett hiphop-krig på den norska scenen, samtidigt som Tupac/Biggie-konflikten. Media försökte blåsa upp det till något större. En liten del av konspirationen gjorde att ”den andra sidan” fick mig utkastad från NRK, för att jag bara skulle ha spelat ”våra grejer”. Men det blev en lite märklig situation eftersom jag själv producerade 40% av all norsk hiphop på den tiden. Som tur var hade jag en god vän som var advokat och tog fallet gratis. Tre veckor senare var jag tillbaka på radion. Hur ser framtiden ut för radioprogrammet, har du en vision? – Helt klart. Jag har visioner, drömmar och tankar kring det, annars är det ingen vits att hålla på. Jag har en vision om att skapa en egen media-outlet, och försöker få med NRK på tåget. Genom alla år så har ”National Rap Show” haft en så speciell position, för det fanns så få ställen att få ny musik, ”flavor” och nyheter ifrån. Idag finns det så pass mycket olika källor till musik så det finns inte riktigt samma behov längre. Men jag ser ändå en slags ”curator”-funktion. En arena eller kanal som inte är köpt eller påverkad, där det finns en viss ”cred”. Att det finns någon som gör det för kulturen. Du är verkligen en mångsysslare, hur kommer det sig? – Alltså, jag har inte talang för allt jag ger mig i kast med. Utan allt jag gör kommer från en ”do it yourself ”-attityd som växte fram från undergroundhiphopen på 80-talet. Ville vi se KRS-One så fick NR 3, 2018 | KINGSIZE MAGAZINE 55 WWW.KINGSIZEMAG.SE