Kingsize 1
Intervju: Seinabo Sey visste att det skulle gå. J
ag har aldrig varit så nöjd med någonting, jag var nöjd till och med innan jag hade fått se dom färdiga. Att ha svettat sig igenom svåra saker och lyckats, det gick, det är nog den känslan jag jagar i livet, oavsett vad. Hittar du nya inspirationskällor bland artister, eller håller du fast vid dom du inspirerats av länge, som Beyoncé och Lauryn Hill? – Grundstommen förändras inte, hur mycket jag än vill älska någon ny musik. Jag lyssnar annorlunda nu än när vissa röster blev en del av min DNA. Jag skulle fortfarande rabbla upp samma artister, trots att jag inte lyssnat på en enda Jill Scott–låt på kanske ett och ett halvt år. Nu kommer å andra sidan ny musik som är så väldigt bra, efter en tid av stagnation. Daniel Caesar, eller Khalids röst. Du har en Neneh Cherry–tischa i videon till ”I Owe You Nothing” och Mapei på tröjan på en promobild. Det är snygga blinkningar! – Jag har en tung stylist som älskar dom lika mycket som jag gör! ”Kolla, jag har gjort fet fake–merch till videon”, liksom! Jag vill alltid ha på mig dom, det är ju legender. Neneh är ju den största artisten vi någonsin haft härifrån, jag älskar Neneh. Jag träffade henne för några veckor sedan, och hennes energi har verkligen stått still i tiden. Om det är resultatet av ett kreativt liv – ett långt liv utan kompromisser – det är ju det jag vill ha! bli något bättre. Samtidigt ringer jag dom allihopa stup i kvarten och frågar om tips, dom kan så otroligt mycket mer än jag. En ny samarbetspartner är Chords, som har producerat avslutande ”Hold Me As I Land”. Den sticker ut på flera sätt. – Jag sjunger högt! Men i din förra Nöjesguiden–intervju pratade du mycket om ambitionen att utveckla hur du sjunger lågt, ända ned till Lalah Hathaways nivå. – Jag vet, hahaha! Det blir bara tvärtom. Ju mer jag säger det desto högre börjar jag sjunga. Det kanske får bli nästa skiva, bara bas. Hur tycker du att din röst har utvecklats sedan förra albumet? – Den är inte lika vass längre, skulle jag vilja påstås. Jag har rökt bort den, lite. Men jag bryr mig inte riktigt längre, vilket är skönt. Okej? – Alltså, jag hade en period när jag tänkte att nu ska jag gå till en sångpedagog varenda dag i ett år. Jag ska lära mig att sjunga allt 26 KINGSIZE MAGAZINE | NR 3, 2018 som jag sjunger i falsett i bröstklang istället. Men det går inte att renovera hela sig själv, samtidigt. Nu när jag ska på turné och ska repa upptäcker jag att jag blir hes, och det är ju inte bra. Så var det inte förut. Men jag tänker att det är lugnt. Allt går att jobba på, eller inte. Men det är också ringrost, jag har ju inte sjungit på två år, och samtidigt är jag kanske lite säkrare. Oskar Linnros och jag har samma referenser för röster, och han blir inte impad särskilt lätt. Han sa att jag var väldigt mycket bättre på att sjunga i studion än tidigare, och det är ju skönt. Det kanske kommer från turnerandet. Men min röst är nog det sista jag tänker på i mitt jobb, och det får vara så. Jag litar på att den funkar, men arbetet med rösten är lågprioriterat. Jag gillar ju att fokusera på det som är svårast för mig, och skulle bli gladast för beröm om typ låttexter. Då pratar vi om dem istället. Du har sagt att du vill vara mer direkt i texterna på det här albumet, med mer rättframma metaforer. Politisk, rentav? – Jag sitter inte hemma och tänker på att något ska vara politiskt. Tyvärr så är ju allt jag gör politiskt bara för att jag vaknar upp varje dag i den här kroppen, något som jag gärna hade sluppit. Det skulle kanske vara den ultimata friheten att kunna skriva om en vardag där allt var guld och gröna skogar. En vardag som inte var påverkad av föreställningar om identitet och ursprung? – Precis. Jag är stolt och glad över mitt ursprung, förstås, och tycker att det är asmäktigt om jag kan hjälpa så att andra människor känner sig stärkta utifrån just det. Toppen! Samtidigt kan jag bli irriterad över att vad fan jag än gör så kan det ses som ett politiskt ställningstagande. Men det säger ju mer om samhället än om mig. Dina promovideos både till ”I Owe You Nothing”, till ”Breathe” och till ”Remember” är inspelade i Gambia, i storstad och den andra i en by. – Jag äääälskar att göra musikvideos, och det här var första gången jag bestämde mig för att göra just precis det jag själv ville göra. Det var fett läskigt, och samtidigt var jag trygg i att det här skulle gå. Såklart hände det sju tusen miljoner saker som hade kunnat göra att man gav upp, men jag I oktober har du en spelning i Globen, och sedan i Helsingfors, Oslo och Köpenhamn månaden därpå. Sedan då? – Jag vet inte. Det beror väl på om folk tycker att den här nya skivan är bra. Jag vet i alla fall att jag vill ha ett mer kreativt liv. Jag vill vara mer i studion, så att jag schemamässigt prioriterar det. Samtidigt vill jag – och jag inser att det säger emot just den saken – ha ett liv, till exempel genom att inte turnera. Jag har haft en lägenhet nu i ett och ett halvt år och har inte tagit tag i att bygga kök där än. Oavsett hur mycket jag lallat runt på Söder har mitt huvud gått från att tänka på turné till nästa skiva. Om inte jag börjar tänka på resten av livet – köket, någon rutin, ta hand om familjerelationer som jag negligerat i fem år, kanske skaffa mig en relation – så kommer jag nog att ångra det. Å andra sidan vill jag bo i studion, jag får inte ihop det riktigt. – Jag har slutat med detaljmål, och lära mig att acceptera det som gör mig lycklig. Tänk om jag inte vill hålla på med musik en dag, även om det verkar väldigt osannolikt, då vill jag kunna acceptera att det är dit livet styr mig. Att bli så bra som dom jag har arbetat med, Salem Al Fakir, Vincent Pontare och Oskar Linnros, som accepterar vilka de är och kör på sina idéer. Jag tror inte att man kan bli så bra om man inte tror på sig själv och väldigt tydligt väljer i livet att det är det här man vill göra. Jag vill också göra det, utan att vara rädd för vad det skulle innebära på samma sätt som jag var förut. Den här artikeln publicerades först i Nöjesguiden #8 2018. WWW.KINGSIZEMAG.SE