NG Gbg 1
D u är ju mobbaren som blev snäll… – … Det är för
st nu som jag har förstått att jag var vanvårdad. Jag var ju verkligen illa behandlad. Men det var inte någonting som jag funderade på då. Sedan finns det mycket ljus i barndomen också. Hade du en bra barndom? Jag skojade. Det blir nästan tjatigt att prata om att folk tjatar om det där. Jag tycker det är mer fascinerande att folk är så låsta vid att dina böcker alltid handlar om familjerelationer. Som att det är någonting man blir klar med. – Du menar att de hånar mig och säger ”Nu ska han skriva en bok om sin bror. Vad blir det nästa gång, hans hund kanske?”. Ja, precis. – Jag fattar inte vad det kommer ifrån. Det var ingen som sa så om Bergman direkt. Nu ska jag inte jämföra mig med Bergman, men du förstår vad jag menar. Niklas Wahllöf på DN skrev ”Om han bara kan arkivera sin familj kan det nog bli bra till slut, det här.” Så jävla förminskande. Samtidigt som andra personer som inte kommer från den här bloggvärlden, som du och jag kommer ifrån, har fri lejd att skriva självbiografiskt och autofiktion. Men bara för att jag kommer från en fulare värld kan det aldrig accepteras. En annan sak som folk brukar intressera sig för är vad som är sant och inte i dina böcker. Jag minns att jag skrev en text någon gång där jag föreslog att någon borde intervjua dig om hur du förhåller dig till sanningen. Jag ångrar verkligen det nu. I takt med att jag har börjat hitta på mer när jag skriver har jag insett att det inte finns något som är tråkigare än sanningen. – Allting är förhöjt. Men det är intressant ju. Jag vrider allt som händer. Jag gör det för min fru när jag kommer hem på kvällen. Ibland har jag inte riktigt koll på vad som egentligen hände. Det spelar inte så stor roll heller. Det finns aldrig någon definitiv sanning. Glöm mig är absolut sann på ett plan. Den är absolut falsk på ett annat plan. Inte en replik i boken är sann. Nej, såklart. – Såklart. Därför är det rakt igenom lögn, på ett sätt. Men den är rakt igenom sann för att den känns autentisk. Jag kan hitta på minnen ibland, som ändå är helt sanna. I Överlevarna skriver jag om en simtävling, som pappan arrangerar för tre bröder. De kastar sig ut i vattnet och simmar. Sedan håller de på att dö där ute, för att det är för långt till den där bojen dit de ska. När de kommer tillbaka har pappan gått in för att diska och barnen är bortglömda. Det har inte hänt mig. Men det är ett helt sant minne i mitt liv. Därför att det är så mycket i min barndoms riktning. Det är ett helt sant minne, som aldrig har hänt. Hade du bytt bort dina barndomstrauman mot att vara en mindre framgångsrik författare? – Nej. När jag var i det så var det inte så att jag tänkte ”Fan vad jag är olycklig”. 18 NÖJESGUIDEN | NR 11, 2020 Det där gör jag fortfarande. – Kokain? Låtsas gå på toaletten. Hur många getingar skulle du ge ditt psykiska välbefinnande? – En trea i alla fall. Jag är inget vrak. Det märker du väl på mig? Jag är mer stabil än någonsin. Men jag är ganska instabil när jag släpper en bok, som nu. Jag tycker inte om mig själv i det. Jag tycker inte om självupptagenheten som jag drabbas av. Man lär sig att hata den. Det tror jag att du också kommer att göra. Hur upplever du att Överlevarna har tagits emot? – Jag måste väl vara nöjd ändå. Den har fått fina recensioner i stort sett överallt. GP och någon till skrev att den var dålig. Men de flesta har varit jättepositiva. De tycker inte om slutet. Jag har funderat på Jag minns väldigt lite av min barndom. Jag kan nog inte rabbla upp tio saker som hände innan jag var tolv. – Det är ett tecken på att ingenting gick snett. Det kan man ju säga. Är du illa behandlad har du trauman som du inte glömmer. Men du minns ingenting? Nej. – Hur kan du vara så perceptiv i övrigt då? När du skriver texter ser man att du har en iakttagelseförmåga. Men du har inte iakttagit din egen barndom. Vad skulle hända om du gick i terapi? Har du gått i terapi? Nej, men vissa tjejer jag har dejtat har föreslagit att jag borde göra det. – Nä? Varför då? För att jag är väldigt självupptagen. Jag tror att allting handlar om mig hela tiden. Om två personer träffar varandra på tunnelbanan och jag märker att de är avlägset bekanta och deras konversation haltar, då sitter jag på riktigt och tycker att det är mitt fel att samtalet inte flyger. – Du bär dem. Det gör jag också. Men det är inkännande bara. Det är väl bara fint? Även om det är jobbigt att bära med sig. Du har gått ganska mycket i terapi va? – Ja. Det har varit life changing. Vad har det hjälpt dig med? – Jag fick verktyg att konfrontera min mammas drickande. Det hade jag aldrig gjort utan terapin. Dessutom har jag fått uppslag till böcker. Men framförallt mår jag bättre idag. Jag är inte lika ledsen som jag var förut. Eller det är jag kanske fortfarande, men jag är inte lika ofungerande. Om du och jag skulle ätit middag för fem år sedan skulle jag gå på toaletten varje kvart. Du skulle tro att jag tog kokain. I själva verket stod jag därinne och andades ut. det ganska mycket. Om jag fick göra det igen skulle jag göra slutet exakt likadant. Recensenter hatar handling. Har du märkt det? Hur menar du? – Drömmen för en recensent är en bok där en emo-person går runt och är deppig och har oklara relationer i 350 sidor och det inte händer någonting. Sedan är boken slut. Det är en femma. Det är ”Wow!”. Men handling ska man inte hålla på med. Det är fult. Då är man (Fredrik) Backman. Jag älskar handling. Jag vill ta tag i en läsare och säga ”Nu kör vi! Nu ska du med på en jävla resa!” Nu ska boken ges ut i USA och Kina. Hur känns det? – Det känns otroligt. Det är någonting med USA som är dubbelt så stort som allt annat. Det är en barndomsdröm. Min förläggare berättade, och det visste inte jag om, men vet du hur många procent av den sammanlagda bokutgivningen i USA under ett år som består av böcker som inte har engelska som originalspråk? Nej. – Gissa. Jag antar att det är jättelågt i och med att du säger så. Fem procent? – En procent. Det är helt sjukt. Jag bara: ”Jag vill bli utgiven av Penguin Random House i USA. Kan du lösa det?” Då sa hon att det inte går. Marknaden är noll. Men det hände. Penguin Random House köpte den före budgivning. Nu säger min agent att jag står inför ett ännu mindre nålsöga: ”Absolut, den kommer ges ut i USA. Men att den skulle slå, det är omöjligt”. Men jag tänker att de har betalat en jävla massa pengar för den. De kan inte bara smyga ut den. De måste fan ta i lite. Hur mycket låter du fantasin skena iväg när du tänker på det där? – Ska jag vara ärlig är det enda jag tänker att jag skulle vilja gå förbi Barnes & Noble och se min bok i skyltfönstret. Bara att den skulle stå där skulle vara helt enormt. Jag kan inte se bortom det. Jag blir ju fortfarande mörk när jag ser att Backman ligger etta på New York Times topplista. Hur stor del av ditt liv tillbringar du här på Brillo? – Jag är här typ varje dag mellan 10 och 14. Man kan väl säga att jag alltid är här. All arbetstid. Tycker du om att vara stammis? – Både och. Jag blir både illa behandlad och väl behandlad. Du vet hur det är. Jag får gå och hämta menyn själv. Så får jag gå fram och beställa. Så gör de inte mot någon annan. Men samtidigt har jag fått en egen nyckel. Så jag kan komma in när det är stängt här. Utnyttjar du den möjligheten? – Ja. Jag sitter här, och ibland sitter Pascal (Engman) där. Han har också fått en nyckel. De slänger ut de där till höger och vänster? – Nej, säger Alex och vänder sig mot bordet bakom oss, där Svenska brasseriers huvudägare PG Nilsson sitter: – PG! Visst är det bara jag och Pascal som har de här? – Ja, och personalen, svarar PG Nilsson. – Jojo, men inte Klas Östergren? – Inte ännu, nej. Det måste ju dyka upp personer du har skojat om här med jämna mellanrum. Det var en sak som jag inte alls hade tagit med i beräkningarna när jag gav mig in i den här branschen. Att Stockholm är så litet att man springer på alla hela tiden. – Som du har sänkt i någon text, eller? Ja. – Du vet hur det är. Det är inte så ofta någon frågar ”Vad fan är det med dig?”. Du har aldrig blivit upptryckt mot en vägg, eller hur? Nej. – Det händer ju inte. Folk är så konflikträdda. Det var någon gång jag skulle gå in på Sturecompagniet. Då sa vakten ”E-Type är därinne, han har sagt att om han ser dig så ska han slå ihjäl dig. Du kanske inte ska gå in”. Då sket jag i att gå in. Det är enda gången. Sedan hade jag en följetång för längesedan om att Joe Labero snodde min rock. Det var när jag jobbade på Stureplan.se. Jag var på en nattklubb, och så satt han bredvid med något gäng. När han gick var min rock borta. Det var en Dolce & Gabbana-rock. Det var alltså 2006. 15 000 kronor? – Ja, typ. För mig var det nästan en månadslön. Jag ville verkligen ha en fin rock. Då attackerade jag honom kontinuerligt i ett halvårs tid. Så var jag på Riche häromdan. Då kom Joe Laberos fru fram: ”Det du har gjort är oförlåtligt”, sa hon. ”Tror du att vi är tjuvar?”. Men sedan sa hon ”Ja, jag fick med mig rocken.” Hon erkände stölden. Hur många förlåtbuketter har du skickat på grund av podden? – En bara. Till Läckberg. Det var när de hade white party. Och jag kallade det för ”white trash party” 15 gånger i ett poddavsnitt. Då fick jag ett mess av henne som var en meter långt. ”Min mamma, är hon white trash? Min moster var där, är hon white trash?” Hon räknade upp alla sina nära och kära och frågade retoriskt vilka jag avser med ”white trash”. Då skickade jag blommor till henne, och så var allt bra ett tag. Sedan började de där tårtorna dyka upp. Då pratade vi om henne igen. Då blev hon arg igen. Då tänkte jag ”Nu får hon fan lägga av. Det här måste hon kunna ta. Om en offentlig person lägger upp bilder på tårtor får man väl skoja om dem? Det hade varit en sak om jag smygtagit en bild på en tårta. Om jag hade gått förbi där i Enskede och tagit bilder genom något fönster hade det varit hemskt. Men jag kommenterar ju bara deras officiella Instagramflöden. Det är helt befängt att