NG Gbg 1
R edan på de första triumferande manifestationer
som var Dexys Midnight Runners första singlar visade Kevin Rowland att han inte var någon vanlig brittisk popartist på jakt efter listplaceringar och Smash Hitsuppslag. Debutalbumet Searching For The Young Soul Rebels från 1980 inleds med att han rattar runt bland radiokanalerna och avfärdar allt han hör, Specials, Sex Pistols, Deep Purple – ”Oh, for God’s sake, burn it down” – till förmån för författare som George Bernard Shaw. Samuel Beckett, Eugene O’Neill, och Lawrence Stern. FÖRUTOM DE LITTERÄRA förebilderna erbjöd han tillsammans med sitt gatugäng den mest gedigna feta soul som gick att åstadkomma. Big Jim Paterson med sin trombon stod i täten för en fet blåssektion, och den fullständigt knockande soulpop som bandet manade fram – inspirerad lika mycket av lokala uttolkare som Geno Washington som av Otis Redding – kom att bli norm för band under decennier. Fråga Moneybrother som erkänner influensen på en sekund. Fråga Love Antell och Florence Valentin som förnekar det trots att de ertappats med stöldgodset i varenda kroppsöppning. Fråga Känn ingen sorg för mig Göteborg. För Kevin Rowland var alltid stilen centra – kläderna, banduniformen – och senare inkarnationer av bandet byttes boxarkängor och scarves mot snickarbyxor när Come On Eileen toppade listorna, och därefter preppystil och elegant kostym. Men Dexys Midnight Runners sprack, och efter en relativt oinspirerad solodebut tog drogerna över Kevin Rowlands liv i flera år, ända fram till nittonhundratalets sista år. FRÅN DEN JUST då hetaste skivetiketten som existerade, Creation, slogs 1999 på de största trummorna för att annonsera Kevin Rowlands återkomst. Han hade gått tillbaka till sin uppväxt och fångat de låtar som format honom i passionerade tolkningar med blås, stråkar och gospelkörer. Förväntningarna var upptrissade. Tills de första pressbilderna presenterades, där Kevin Rowland uppträdde i klänning och blottade underkläder som britpopens samtida homofoba lad-kultur omedelbart fördömde som med vad som avsågs som nedlåtande omdömen om feminint och gay. Musiken? Den uppmärksammades inte alls. NÄR VI PRATAR om saken på telefon låter Kevin Rowland fortfarande både förvånad och ledsen, 21 år efter skivans ursprungliga release. För honom var det så enkelt. Musiken på My Beauty var fylld av hans passion och skönhet. Han ville förmedla samma sak med sitt utseende. – Jag blev väldigt förvånad över reaktionen, faktiskt. Jag trodde väl att det skulle få några att höja på ögonbrynen, men jag anade inte. Det var en chock. En del av det som skrevs i tidningarna då hade ansetts vara hatbrott idag. Det var en kille som skrev en kolumn i NME - jag tror att det var NME – och han skrev om mig att ”nästa gång den här killen uppträder – kasta grejer på honom”. Så skrev han. Jag gick till polisstationen i Brighton, där jag bodde då, och ville göra en anmälan. Men polisen var inte intresserad – ”vi har annat att ägna oss åt”. DEN VITA KLÄNNINGEN som Kevin Rowland stoltserade med var hans egen design, lika elegant som vilken annan av de klädval som hade varit så viktigt för honom i Dexys Midnight Runners, och fortsatt vara det under tvåtusentalet och fram till idag. – Tack, det var vänligt. Bless you. Men den brittiska pressen ville verkligen skapa en annan innebörd. – Vad tänker du att de försökte tolka det som? Var det homofobi som låg bakom de reaktionerna tror du? Så verkar det onekligen. Följde du allt som skrevs? – Det gjorde jag. Tyvärr. Jag önskar att jag inte hade gjort det. Och jag önskar att jag inte hade låtit det påverka mig så mycket. Det påverkade mig. Fanns det några andra röster i media som ville berätta en mindre fördomsfull historia? – Gay Times ville intervjua mig, men jag visste inte riktigt. Flera månader senare mötte jag den journalisten, och han berättade att han hade velat berätta just om de homofoba reaktionerna på hur jag var klädd. Men det var nog den enda som hade ett annat perspektiv. NU HAR MY Beauty äntligen släppts på nytt, och när den för första gången finns att tillgå på vinyl är förstås upplagan pressad i stilenlig rosafärgad vinyl. – Jag såg My Beauty som en pånyttfödelse. Då önskade jag att det inte hade funnits några tidigare skivor med mitt namn på. Jag kunde inte kännas vid ”EN DEL AV DET SOM SKREVS I TIDNINGARNA DÅ HADE ANSETTS VARA HATBROTT IDAG.”” några av de skivor jag hade gjort med Dexys Midnight Runners på 80-talet, eller mitt första soloalbum. Jag kände mig som någon helt ny. När jag blev drogfri, återhämtade mig och började betrakta mig själv kändes det som att jag var en ny människa. Jag kunde inte relatera till det förflutna över huvud taget. Det kändes konstigt när folk ville prata med mig om gammal musik, för det kändes som att det var någon helt annan människa som varit inblandad i det. MY BEAUTY ÄR uppbyggd av ett säreget urval covers från Kevin Rowlands barndom och ungdom - ofta låtar som ansetts väldigt mainstream i sina original. – Under ett par år innan hade jag återvänt till de sångerna, och jag lyssnade på dem hela tiden. Så plötsligt fick jag idén, som från klar himmel – ah, jag behöver sjunga de här sångerna, det är mitt nästa drag. Så jag skrev ned en lista, den var klar direkt. Det var bara en enda låt som jag hade tänkt på som inte kom med på albumet. Behind the Painted Smile, av Isley Brothers, den borde kommit med. De har allihop blivit Kevin Rowlands egna, några genom ganska kraftiga omarbetningar, men andra bara genom hans sätt att erövra dem. – Jag försökte verkligen, tillsammans med Jim Paterson, att göra dem till våra egna. Det kändes som att vi lyckades, till 100 procent, och jag väldigt nöjd med det. Vi slavade över alla beslut och alla detaljer, och när den var klar kändes det som att vi verkligen åstadkommit vad vi ville. GEORGE BENSONS THE Greatest Love of All är bedövande vacker, och väldigt personlig, och sin vana trogen för Kevin Rowlands långa talade resonemang på flera ställen på albumet. I Rag Doll förklarar han att den vackra kören sjunger ”för dig”. Vem talade han med då? NR 11, 2020 | NÖJESGUIDEN 51