NG Gbg 1
En servitör kommer in med en råbiff och en räksal
lad. Den uppmärksamme läsaren noterar att min röding lyser med sin frånvaro. – Jag kan ta räksalladen, om det är ett problem, säger Caroline. SJÄLV SITTER JAG tyst. Jag vill ha min fisk. – Nejdå, det är inget problem. Vi ska fixa det här, säger servitören och går mot köket. Nu gjorde jag precis så som jag sa att jag inte vågar göra. – Haha, ja. Vad kul. EFTER NÅGRA MINUTER kommer servitören tillbaka och erbjuder sig att ta Carolines råbiff och servera en ny när rödingen är klar. Men Caroline avböjer vänligt. – Det gör kanske inte så mycket om råbiffen blir kall, säger jag i ett försök att vara lustig. Nu var jag dessutom direkt otrevlig. Hoppas inte hon hörde. – Och jag var så trevlig. Var var vi? Jag har drivits av att jag vill bli tagen på allvar. Jag vill komma ur min kvinnoroll. Du får förresten börja äta om du vill. – Nej, det skulle jag aldrig göra, säger Caroline och fortsätter: – Jag har alltid tävlat med killar. Inte för att de är killar men för de har det mycket roligare. Om de säger något blir det ett filosofiskt spörsmål, om kvinnor säger något handlar det om kvinnor. Jag skiter i kvinnor. Eller jag menar att kvinnor är människor. Om jag säger något om kvinnor säger jag något om människor. Jag säger något om män när jag säger något om kvinnor. Jag skulle helst vilja skriva böcker och göra filmer och tv 24 NÖJESGUIDEN | NR 11, 2020 under pseudonym. Jag strävar efter att bli tagen på allvar som regissör och författare. Jag tycker fortfarande inte jag har blivit det. Det är något slags mål att få vara en fri konstnär. Jag känner ofta att jag blir fastnitad vid mitt kön när jag skapar någonting. Det är en jättestark drivkraft att slippa vara representant för mitt kön. Jag tycker skillnaderna mellan könen är så överdrivna. Jag känner mycket starkare släktskap med Christopher Nolan än.. det går inte att säga nåt motexempel, för det finns typ en kvinnlig regissör. Men Miranda July, till exempel. I sin tur känner jag större släktskap med Lena Dunham än Ingmar Bergman. Men folk får kaos av att steppa ut ur könskategorierna så här. I don’t know. Att tvingas vara kvinna innebär att man tvingas avstå från massa saker. Det gör mig förbannad. Den aggressionen är en drivkraft. Det här är till exempel en berättelse om människans livsvillkor. Jag är rädd för att bli tolkad särartat istället för universellt. Tror du att du kommer uppnå det? – Jag har redan uppnått det i mina verk. Det är världen som är så omodern. Just nu ser det mörkt ut. Allt är så identitetspolitiskt. Folk är så besatta av namnet. Namnet ekar över produkten som ammoniaken i en tunnelbanehiss. Ja, det är en sån extrem fixering vid vem det är som har skapat verket. Och vad som är sant och inte. På ett helt sjukt sätt. Har du sett Emily in Paris? – Ja. Det är så jävla sjukt att Le Monde skrev ”Var är de gula västarna?”. Man bara… det är en komedi. – Av skaparen till Sex and the city. Om man tänker att man skulle ta in de gula västarna i Emily in Paris… Jag tror inte att de skulle vara nöjda med porträtteringen av dem. – Det skulle vara väldigt lol. ”Oh les gilets jaunes, they’re so cute”. Du har sagt att serien är en hyllning till NK. – NK som ångestdämpare. Istället för att ta benzo kan man gå till NK. Större delen av mitt liv har jag känt mig för smutsig för NK. Men en positiv grej med att ha en underbar blond bebis är att det blir som en nyckel in till vissa rum som var stängda innan. Att ha ett väldigt gulligt barn kan verkligen öppna upp dörrar. Jag känner mig helt plötsligt berättigad att få vara på NK. De vita rika människorna i världen har det så bra. Jag fick vara en av dem. Det är ångestdämpande att få vara rik, vit och fri. Det är någonting som jag verkligen kan rekommendera andra med psykisk ohälsa. En av av mina favoritscener är när ”Jerka” Johansson spelar en servitör som är besatt av att plocka undan. Som hela tiden undrar om han ”kan ta den där?”. – Jag vet. Det är så kul. Så är livet. Det har hänt mig i alla fall att man hamnar i en dragkamp med en servitör. Också att servitören får en att känna sig tjock. ”Kan jag inte få äta upp?”. Vad kul att du tyckte det var kul. Du tar bort ditt Twitterkonto titt som tätt. Hur kommer det sig? – Jag borde inte ha Twitter. Jag fattar typ inte sociala medier egentligen. Jag försöker bara underhålla. Jag är så ärlig. Folk blir så arga. Det är självskadebeteende. Jag skriver någonting som jag inte ens tycker. Så blir folk jättearga. Det är bara dumt för mig. Jag är som en omvänd pr-person. Anti-pr, det är jag med Twitter. Men du kan aldrig känna dig trygg i att du vet vad intentionen med tweeten var och att de tolkade den fel? – Nej. Jag är väldigt jagsvag. Jag tror på kritiken. Ältar den om natten. Lever för den. Dör för den. Jag läste en intervju med dig i Elle där du sa att du hatade att skriva Rich boy och att du aldrig mer kommer att skriva en bok. Men så ska du ge ut en ny bok i alla fall. Du gör en Knausgård. – Jag visste inte ens att jag sa det. Det är det jag menar. Jag säger ofta vad jag känner i stunden. Det har oftast ingen bäring. Jag står inte för det alls. Det var dumt av mig att säga så. Vad handlar boken om? – Det är en autofiktionell bok. Jag tror det är det enda sättet att skriva fiktion på. Fiktion är att försätta läsaren i en riktig värld. Som sagt, nu är alla så besatta av jaget. För att någon ska tro på världen man skapar lånar jag ut mig själv. Den handlar om fysisk och psykisk smärta på olika sätt och den psykologiska orsaken till den. Det gör förresten Amningsrummet också. Vad ska du göra i höst? – Jag håller på med en ny tv-serie för Svt. Jag kan inte berätta mer än så. NÄR VI SKA betala säger Caroline att hon får swisha mig, eftersom hon blivit av med sitt bankkort. Men när hon slagit in mitt nummer visar det sig att hon överskridit sin Swish-gräns. Istället ber hon om mitt kontonummer. – Det är det här jag menar med att det är svårt att vara vuxen.