NG Gbg 1
”JAG TROR FORTFARANDE FOLK HAR EN BILD AV MIG SOM
EN KÄNDISKÅT PERSON.” jag inte skulle få göra det. Då skrev jag det till henne. Jag tror inte vi är ovänner nu. Hon är verkligen inte fienden. Det måste man ända komma ihåg. Det finns värre människor att attackera. Men jag tänker inte hålla på och be om ursäkt så fort jag pratar om en offentlig person. Sigge hävdar att du har sagt att jag kan bli den nya du. Vill du utveckla det? – Det skulle jag aldrig säga. Han sa det på skoj. Det är ingen hemlighet att jag tycker väldigt mycket om dina texter. Det är så självförhärligande att säga att någon kan bli den nya… Det är så sjukt att… Jag ska erkänna att jag förstod att han skojade. – Så jävla sjukt av honom att säga så. Men jag drar en lans för dig. Jag är din ambassadör, kan man säga. Jag håller din fana högt, därute i världen. Det finns fortfarande en del som inte har läst dig. Då berättar jag att de borde göra det. Det jag märker med mig själv är att mitt skrivande blir så garderat hela tiden. Jag är inte lika modig som jag var en gång. Det kan jag bli ledsen för. Kanske kan det ha att göra med att jag har barn och försörjningsansvar? Jag får så många impulser varje dag att göra saker som är roliga, men jag vet att jag blir straffad för det. När jag skojar om Notre Dame får jag sedan jobba med det i ett halvår. Det är inte värt det. Då skiter jag i det. Det är väldigt synd. Det kliar i fingrarna. Men du skiter ju i det. Om du kommer på en rolig idé kör du ut den. Du är den jag skulle vilja vara om jag inte hade någon fallhöjd. Om du skulle ge mig nån form av karriärrådgivning, vad skulle du säga då? – Du borde lämna Nöjesguiden. Verkligen. Det har blivit en tidning som är helt ointressant på alla plan. Fan vad man älskade Nöjesguiden. Vilket jävla fall, som du har medverkat till. Det får man ändå säga. Fyfan. Jag vet inte om någonting har fallit så hårt som Nöjesguiden. Det har nästan varit intressant att följa hur hysteriskt irrelevanta ni har blivit. Tycker du fortfarande det är roligt att göra Alex & Sigge? – Det är aldrig roligt. Det har aldrig varit kul. 20 NÖJESGUIDEN | NR 11, 2020 Det har aldrig varit kul? – Det är sån jävla uppförsbacke. När man går in i poddstudion på torsdag klockan 15 är det så hysteriskt sorgligt och tungt. För att man vet att nu ska vi göra det här igen. Sedan spelar vi in så länge. Vi håller på i tre timmar. Mer. I går satt vi fyra timmar. Man är helt slut efteråt. Det har aldrig varit kul. Däremot är det kul dagen när podden kommer ut och man har gjort ett bra avsnitt. Då är det fortfarande väldigt härligt. Och bra avsnitt gör vi kanske var fjärde episod. Är det så lyckat att säga det i en intervju? Vill man inte ge fansen en illusion av att det man håller på med är roligt? – Det ska kännas att den här podden, den är inte för evigt. Jag minns själv när jag lyssnade på Filip & Fredrik och de sa att de skulle sluta. Det var bara hittepå. Men man trodde på det. The Last Waltz i Globen. Jag var helt knäckt. Varenda avsnitt kändes. Nu vet folk att vi håller på ett och ett halvt år till. Sedan är det slut. Utan återvändo. Har du nån idé om vad du ska göra i stället för podden när ni väl lägger ner? – Jag försöker bara bli av med allting som tar tid från skrivandet. Det är ett ganska tråkigt svar. Men jag vill bara skriva böcker. Jag vill sluta med allt. Jag tror fortfarande folk har en bild av mig som en kändiskåt person. Det kan jag ärligt säga om mig själv, att det är jag absolut inte. Jag medverkar inte i någon offentlighet. Utom på mina plattformar och när jag släpper böcker. Du, ditt Nokia-användande. Vad är det om? – Det är bara för att jag inte vill fastna i min Iphone. Det är helt odramatiskt. Jag hatade själv Henrik Schyffert när han berättade om att han köpt en Nokia. Så jag vill knappt prata om det, för att det är så töntigt. Men sanningen är att jag blir en bättre person när jag inte har en Iphone. Om jag hade haft en nu hade jag kollat i den tusen gånger under den här intervjun. Det är så otrevligt. Amanda kan ligga med sin Iphone på magen på kvällar och helger. Den piper och plongar. Sådär är inte jag. Jag är fri. Det är skönt. Du tävlar med Jan Guillou i Alla mot alla… – Såg du i går? De gröna kakorna. Hans värld rasade ihop där ju. – Det var det enda han pratade om i flera dagar efteråt. Varenda paus. Det är hans största sorg tror jag, att det där hände. Det kanske till och med toppar när hans mamma påstod att han ljög i Expressen. – Jag tror det. Är det någon som ska kunna det så är det ju han. Men han tar ju verkligen revansch. Det går ju väldigt bra för oss. Men han kommer inte tillbaka nästa säsong eller? – Jag tror vi båda har gjort vårt i tävlingen. Jag gjorde det bara för att ställa upp för Fredrik (Wikingsson) och jag har gjort det i tre säsonger. Jag har gjort mitt nu. Även om det var väldigt kul att tävla med Jan, som ändå är en idol. Det var det jag hade i intervjuväg. – Du har en bra grund. Nu måste du göra jobbet, tyvärr. Du måste rama in det på något kul sätt. Det måste explodera. Du ska visa dem något de inte har sett förut. Hur ska du göra det? Det undrar man ju. Hur fan ska du göra det? Det är inte mitt problem. Det ska vara 1200 tecken i början. Du ska sätta en scen. Jag är mycket mer för fråga-svar-stilen. Men jag blir väldigt imponerad när Linda Skugge gör en intervju och det är tre pratminus från intervjupersonen och resten är hennes tankar. – Läste du hennes text om Sigge? Den var fantastisk. Jag tycker alltid att fråga-svar är roligare. Jag minns Piers Morgan i GQ. Det var så jävla kul. Jag har gjort en intervju med Björn Ranelid för Nöjesguiden… Jag skulle precis ta upp den. Jag läste om den inför det här. – Det är kanske min bästa intervju, som jag någonsin gjort. Vilken jävla text. Den är otrolig. Den är bara rakt av. Men det är bara för att han är sådan. Vad är du mest nöjd med? – Den är hysterisk. Den är 100 procent från start till mål. Den går aldrig ner i varv. Man får en bild av att de här människorna har setts i 15 minuter i det mest hysteriska samtalet som någonsin har ägt rum. Han var också så jävla nöjd efteråt. Jag trodde att han skulle dö när han läste det. Man tänkte ju att han skulle hata dig efter den. Han säger ju också det i intervjun: ”Min son sa att ni skulle vara så himla taskiga mot mig.” Och det var du ju också, men det uppfattade inte han. – Jag ville ha med honom i Schulman Show nyss. Då ringde jag till presspersonen på Bonnier, som har hand om hans bok. Efter en timme ringer hon upp och säger ”Det tror jag inte är aktuellt”. Jag bara ”Varför inte?”. ”Har du skrivit en text i Expressen med rubriken ’Björn Ranelid är Trump’?”, säger hon. Jag bara ”Fuck. Vad fan skrev jag? Det kanske jag har. Men man kan väl alltid komma överens? Schulman Show är ett vänligt samtal.” Efter en dag återkom hon och sa ”Han kan tänka sig att vara med, men innan det måste jag läsa upp ett brev till dig som han har skrivit. – Jag bara ”Kan du inte bara skicka det?”. Då säger hon att han inte vill att jag ska ha brevet och kunna publicera det, och att hon därför måste läsa upp det. ”Kan du inte göra det nu då?”, säger jag. ”Ja, absolut, men har du 20 minuter?”, svarar hon. ”20 minuter. Det är väl ett brev?”, säger jag. ”Det är ett väldigt långt brev”, säger hon. ”Kommer det ta 20 minuter för dig att läsa upp?” frågar jag. ”Ja, mellan 15 och 20 minuter”, svarar hon. Så ringde jag henne dagen efter. Det är en av de mest bisarra upplevelserna jag varit med om. Det tog över 20 minuter. Det måste varit 30 000 tecken. Vad stod det i brevet? – ”Så här får man inte behandla mig, det du skrev är oförlåtligt” och så vidare. Han är ju galen, förstås. Men också jävligt intressant. Och heder till honom för att han inte tar vilken skit som helst.