NG Gbg 1
K lockan 12 på Sturehof. Caroline Ringskog Ferrad
a-Noli frågar om vi kan byta bord, eftersom det skramlar så mycket vid det bordet vi blivit tilldelade. Hon är rädd att ljudet ska störa inspelningen. Jag svarar att jag aldrig vågar be om sådant. – Häromdagen fick jag fel rätt på en restaurang. Jag vet inte vad som skulle krävas för att jag skulle skicka tillbaka mat. Tror jag skulle äta en flugsvamp med god aptit, säger jag. EN SERVITÖR VISAR oss välvilligt till ett bättre bord. Vi är här för att prata om Carolines nya tv-serie Amningsrummet. I den får vi följa fyra storstadskvinnor som har hela behovstrappan uppfylld, men som ändå känner att någonting fattas. – Jag kan citera Kristina Lugn: ”Efter att man har mat på bordet och tak över huvudet finns det bara ett problem: Ensamhet, ensamhet, ensamhet.” När man har kommit till en punkt där man har det så bra att man bara kan hänge sig åt sina psykiska problem, säger Caroline. Hur kommer det sig att du har valt den tematiken? – Jag försöker väl gräva där jag står. Serien handlar väl om mig och mitt vidriga liv, haha. Nej, men den är inte alls politisk. Jag är mycket mer intresserad av mig själv än av Trump, om du förstår vad jag menar. Min bild är att serien handlar mycket om att leva upp till samhällets krav. – Oh, ja, verkligen. Vilka krav tynger dig mest i livet? – Jag tycker nog att det är rätt svårt att vara vuxen. På vilket sätt? – Jag vet inte, för det är så flummigt. Jag vet inte vad man ska känna och jag vet inte om jag känner det. Jag tycker det är svårt att förändras. Jag tycker att jag är samma person som jag var när jag var bebis. Men allting runtomkring mig pekar på att jag ska vara på ett annat sätt. Jag tar inte min egen auktoritet för given. Jag blir chockad att de släppte in mig här på Sturehof. En inverterad ”Vet ni inte vem jag är?”: ”Vet ni vem jag är? Jag är en 40-årig bebis”. Vad är det för saker som du tror att du förväntas känna som du inte känner? – Jag upplever att människor som har en kille eller barn, eller till och med hund, håller på till en viss gräns med en slags charad, ibland alltså. En imitation av livet. Ibland får jag syn på den känslan. Det är kul. Jag är intresserad av att alla bara gör grejer hela tiden för att andra gör grejer. Att ha familj kan kännas som ett lajv, ibland. Eller jag vet inte. Kanske bara jag känner så för jag har sju bröder… och är inte uppvuxen i en kärnfamilj. Min uppväxt har präglats mer av att längta in till normen. Med en farsa som kom hit som politisk flykting och en ensamstående morsa och en bror som dog som 18-åring. KYPAREN UNDRAR OM vi har hunnit titta på menyn. Det har vi. Jag ber om en röding. Fisken alltså, höhö. Caroline vill först ha en räksallad, men ändrar sig sedan till en råbiff. ”Ni brukar ha så god råbiff här”, säger hon till kyparen som försvinner iväg efter att ha tagit våra beställningar. Känner du att du vill visa för henne att du har varit här förut genom att säga att de brukar ha god råbiff? – Nej. De brukar ha god råbiff här. För att återgå till det vi pratade om, misstänker du att du lever ditt liv fel på något sätt? – Nej. Min man är fantastisk och mina barn är fantastiska. Säger inte det emot det du precis sa? – Nej. Men jag är intresserad av fenomenet ”leva sitt liv”. Inte så mycket MITT liv. Jag tror att jag lever ett rätt så bra liv eftersom jag är så besatt av det. Vilka förebilder har du som regissör? – Coppola, konkret. En scen i Gudfadern är credot för allt jag gör: Precis innan gudfadern blir skjuten och dör, leker han otroligt lyckligt med sitt barnbarn. Spänningen som bildas mellan det ena läget till det andra. På engelska heter fenomenet suspense. I det ordet ingår nåt med hopp, väntan, rädsla. Fastän jag inte gör action måste det vara spännande. Den rytmen är jag väldigt intresserad av. Hur man får någon att fortsätta titta eller läsa. Det är magi. Jag bemästrar inte det. Men jag älskar det universumet. Tarantino är väl den enda som kan det nu. Just den här serien vakar Bo Widerberg över. Jag gick liksom intuitivt efter hans tvekande sätt att berätta om kärlek. Hans sätt att inte ropa ”cut!” när scenen är slut, utan det är då det börjar. Sedan tycker jag väldigt mycket om Woody Allen, att se på mörker och ljus som samma sak. Eller, det handlar inte så mycket om att tycka om. Utan det är dem jag är uppväxt med. Att regissera film och tv måste vara det mest krävande man kan ta sig an inom underhållningsbranschen? – Nej, det är väldigt tillfredsställande. På det sättet är det väldigt lätt och njutningsfullt. Att sitta här med dig är mycket svårare än att regissera film. Jag kan inte styra vad du ska säga. Jag kan knappt styra vad jag ska säga. Allting är bara okontrollerat och hemskt. I det universum som jag skapar kan jag uppfylla det jag vill. Jag tycker det är mycket lättare att skriva än att sitta här och prata med dig också. Jag är förresten väldigt intresserad av vad som driver människor. Mycket för att jag har varit inne i en ganska lång period där jag saknat driv själv. Vad driver dig? – Jag tänker att du har det rätt så bra just nu. Du kanske inte behöver komma vidare. Jag kan vara avundsjuk på ditt liv. Du verkar ha det så mysigt. Du har så många vänner, och du dricker öl. Det verkar så härligt. Det är väl som för människorna i din serie antar jag. Men vad driver dig? – Att formulera mig är hur jag förstår livet. Det är samma sak när jag skriver böcker. Jag gör om allting som är oförståeligt till berättelser. Eller skämt. NR 11, 2020 | NÖJESGUIDEN 23