NG Gbg 1
”YUNG LEAN BYGGER EGNA VÄRLDAR” Glöm Greta, nu är
den uppskjutna dokumentären om Yung Lean äntligen här och Nöjesguidens filmredaktör Kasia Syty har pratat med regissören. TEXT: KASIA SYTY ” Större än livet – sorgligare än Sad Boys” lyder säljfrasen som ska få den dedikerade yungleanska fanskaran att rusa till biograferna i slutet av november. Den drömskt våldsamma filmiska berättelsen om den svenska hip hopstjärnan skulle haft premiär i våras på Tribeca Film Festival. Men så blev det ju icke. Istället börjar musikdokumentärens resa hemma i Sverige med världspremiär under årets Stockholm Film Festival. JAG TRÄFFAR YUNG Lean: In my head-regissören Henrik Burman på en indisk restaurang i Hornstull nära hans kontor. Han inleder med att räkna upp vilka han känt på Nöjesguiden genom åren (fler än jag någonsin kommer att göra) och avslutar med att säga: ”av alla är det väl bara Pelle som är kvar. Det säger nog också något om hur gamla vi är”. Jag ler och tänker på min Ng-relaterade åldersnoja och på hur jag en gång drömde att chefredaktören Pelle ringde för att meddela att jag kommer att bli utbytt av en 17-åring från Södra Latin. YUNG LEAN AKA Little Leandoer är till skillnad från oss blott 24 år och under tre av dessa har han blivit filmad av Henrik Burman. – Jag såg definitivt både en stark historia och en enorm konstnärlig utveckling. HENRIK HAR FÖLJT rapporteringen om Jonatan Leandoer Håstad och hans karriärresa sedan starten och när Yung Lean släppte Stranger blev han ett fan. – Det var det första av hans musik som verkligen verkligen grep tag i mig. När jag hörde Stranger kände jag att jag började se honom som den artist han hade blivit och började förstå honom som konstnär. Inspelningarna pågick i samma veva som vi började filma. Jag tänkte: fan, här finns det någonting och jag började läsa ännu mer och vi började prata. Vi sågs, han och jag och vi bestämde oss för att köra. Om man ska göra en film om en person och arbeta med någon så länge, måste det finnas någonting i grunden. För mig har det funnits en klar båge i Yung Leans karriär och en annan båge i hans personliga liv. HENRIK BURMANS BÅGE började som programledare för SVT:s musikvideoprogram Spinn. – Då var jag 21 och kände att det är inget jag vill göra. Men på den tiden hade de här teveprogrammen en väldigt stor tittning, och man fick ett enormt genomslag. Det ledde till att jag fick en förfrågan om att starta en videomusikbevakning på nätet. Då startade jag och några till PSL, som nu bara finns kvar i en liten form. Vi köpte även en kamera och började filma själv i ett slags fanzineformat. Vi gjorde många små kortserier, bland andra en med Kent som hette Stjärnorna i psykbunkern. – Egentligen var det när Malik Bendjelloul gjorde Searching for Sugarman som det slog mig att man kunde göra långfilmer på det sättet. Han öppnade någon slags dörr och visade att man kunde göra längre berättande grejer med bredare penseldrag. Sedan tog det ett tag innan jag fick självförtroendet. Jag har verkligen jobbat sakta framåt med olika typer av dokumentära format. YUNG LEAN-DOKUMENTÄREN (som jag inte fått se innan intervjun) skildrar stjärnskottet från början av 2010-talet tills han nyligen återhämtat sig från en större kris. Från början var den inte tänkt som en linjär berättelse. – Jag ville att den skulle hoppa i tiden och jag provade att klippa den så flera gånger och kämpade med att inte berätta allt kronologiskt. Men i slutändan så blev den ganska linjär, haha. Det bara föll sig så och det blev väldigt naturligt. Den berättar om Yung Leans transformation och hur han blommar ut som person och konstnär. Och sedan börjar storyn veckla ut sig, både den om Yung Lean och den om Jonatan. Och sedan är det pang på direkt till då där den slutar, det vill säga 2018. HENRIK BURMAN REFERERAR flera gånger under intervjun till ”det som hade hänt” och ”det som hänt i Miami”, filmens brytpunkt. Det som åsyftas är en rad händelser som ledde till att Yung Lean blev inlagd på psyket. Enligt den omtalade intervjun han gjorde för The Fader var han under denna tid beroende av kodein, xanax, marijuana och kokain. En överdos ledde till att han fick en allvarlig psykos. I beskrivningen av filmen sammanfattas det med: ”Los Angeles, kokain och dollarsedlar – så väl som depression, död och raseri”. – Filmen har två tydliga delar, en före Miami och en efter. Och Yung Lean är inte med så mycket själv i del ett av filmen. Då berättar jag om Jonatan utifrån för att tittaren ska bygga upp en känsla av hur det är att vara han, och hur det är att vara Yung Lean. Det finns också en backstory med händelser som han är med om och som man får höra andra berätta om, från sitt perspektiv. Efter Miami får man träffa Jonatan och få hans perspektiv. Jag ville såklart att det skulle vara en större historia än bara en fanfilm. Samtidigt som det också är en fanfilm såklart. Det är första gången jag intervjuar en regissör utan att ha sett filmen. Vad är grejen? Är det din idé? Vem kan jag skylla på? – Nej, men jo men nej… Det är väl resultatet av att vi ville, att jag ville, att det är en film gjord för bio. För min del var det viktigt att den visas på storduk först. Tanken var ju att den skulle få göra en lång filmfestivalrunda innan den gick upp på bio och sen vidare till tv, men så blev det inte och därför känns det här som en okej lösing. NR 11, 2020 | NÖJESGUIDEN 27