NG Gbg 1
Film ”FILMBRANSCHEN ÄR VILDA VÄSTERN” Vi har prat
at med regissören bakom den bioaktuella kortfilmen Min relation till vuxna män om hennes bekräftelsesökande beteende runt män, hotellbaren på Göteborg Film Festival och grejen med att göra kortfilm. TEXT: KASIA SYTY I SNART 10 år har kortfilm uppmärksammats på årets kortaste dag i december. Konceptet Kortfilmsdagen startade i Frankrike 2011, kom till Sverige 2014 som ett initiativ från Svenska Filminstitutet och finns i dag i över 20 länder. Syftet har så klart varit att stärka kortfilmen, som sällan visas på storduk, och att visa på dess bredd. En minst sagt välbehövlig satsning. Folkets Bio har under höstsäsongen visat åtta av de just nu bästa svenska kortfilmerna som hyllats och gått på filmfestivaler runt om i världen. Edvina Koda Sander vars kortfilm Min relation till vuxna män har premiär i början av december är en av de uppmärksammade regissörerna. Det är så intressant att du uttryckligen ville skildra just filmbranschen i Min relation till vuxna män. Vad har du för erfarenheter som fick dig att göra den? – I Stockholm är film- och mediabranschen så dyrkad, så just mediamannen med makt är en kul karaktär tycker jag. När jag var 21-25 jobbade jag med en grupp sjuttiotalist-snubbar på ett produktionskontor, jag assisterade några manliga producenter och regissörer. Medan mina år var fyllda av nya upptäckter och upplevelser där de manliga kollegorna gjorde stort intryck, tror jag knappt min närvaro hann registreras i deras liv. Det var dynamiken mellan mig och dem som jag i efterhand intresserade mig för. Men mitt eget bekräftelsesökande beteende runt män, som jag berättar om i filmen, tror jag däremot inte är unikt för bara tjejer i filmbranschen, utan går nog att finna i många arbetskulturer. EDVINAS SVARTVITA ANIMERADE kortfilm som bland annat utspelar sig på en hotellbar under Göteborgs filmfestival är en humoristisk betraktelse över makt och den pågående jakten på manlig bekräftelse i Sveriges filmbransch. Hur det är att stå precis utanför och titta in, och hur 58 NÖJESGUIDEN | NR 11, 2020 lockande löftet om att äntligen få bli insläppt är. Var kommer det här bekräftelsebehovet från tror du? – I början var det jättepinsamt att ens erkänna det. Jag har insett att en mans värdering av och komplimanger om mitt arbete gör mig mycket gladare än en kvinnas. Jag tror det handlar om att vilja vara med i den manliga klubben och gruppen. Där makten finns. Hur blev det såhär? Jag tror samhället hjälpt till att programmera mig och andra kvinnor så. Och jag vet inte när det började. Vissa är snabba att kategorisera det som daddy issues och så enkelt kanske det faktiskt är! Men i så fall har vi som samhälle satt det i system att uppfostra kvinnor med daddy issues, eftersom så pass många kvinnor känner igen sig i problemet. Men mina äldre kvinnliga kollegor menar att jag kommer växa ifrån det och inse att männen inte är mycket att ha, så vi får se hur länge behovet kvarstår. Kanske försvinner det när männen slutar se på mig på ett visst sätt och hittar nya unga tjejer att omge sig med. Vari ligger den svenska filmbranschens maktproblem? – Jag tror många av filmbranschens maktproblem är identiska med samhällets maktproblem egentligen, där mannens roll tenderar att ha högre status. Filmbranschen är kanske lite vilda västern ibland, den sköter sig själv utan särskilt mycket insyn. Det gör att till exempel unga människor kan jobba gratis i flera månader för att de så gärna vill vara med. Är du inte rädd att du kommer att bli utfryst av de män du har jobbat med och att ingen kommer att vilja hänga med dig i hotellbaren på Göteborg Film Festival längre? – Jo det var den rädslan som fick mig att hitta vinkeln på projektet! Vad är det här för töntig modern tjej som är rädd att bli utfryst av 40-åriga män tänkte jag och gjorde en film om det! Men männen gillar filmen och har gett fin respons faktiskt. Ingen av de kom när jag visade filmen på Göteborg filmfestival, men jag har hängt med allihopa sen på hotellbaren haha! Många menar kanske att om jag gör en film som tilltalar de här männen måste jag ha misslyckats nånstans, jag har liksom bara behållit status quo. Då blir det klurigt igen. Är syftet att kritisera och förändra? Eller är syftet att visa upp? Jag har bara berättat filmen ur kvinnans perspektiv och inte gestaltat männens tankar, kanske är det därför de har accepterat den. Att göra en kortfilm är en utmaning för man måste fånga sin poäng och publikens uppmärksamhet på några minuter. Vad är det viktigaste enligt dig? – Det är ett kul format för man har tillåtelse att vara så lekfull. I ett långt format kanske ett okonventionellt gestaltande inte riktigt håller hela vägen, men i kortfilm så tror jag publiken faktiskt är mer öppen för experiment! Jag tycker de filmer som testar nya vägar och litar på publikens nyfikenhet och intelligens är de kortfilmer som stannar kvar hos en efteråt. Vill du fortsatt verka i filmbranschen? Hur ser du din roll i den? – Jag är fortsatt verksam både som filmskapare och som filmarbetare. Planen är att göra ett nytt projekt och jag är sugen på att fortsätta med animation så det blir nog nästa grej! Jag är inte säker på att det kommer handla om manlig bekräftelse igen, men det finns onekligen mycket att hämta från den tematiken. Som filmarbetare jobbar jag mestadels i assisterande funktioner till 40+ män! Och kommer fortsätta göra det framöver, det är toppen haha! Både jag och mannen får våra bekräftelsebarometrar uppfyllda. Min relation till vuxna män har premiär den 2 december. Bäst just nu IN THE MOOD FOR LOVE Wong Kar-wais ikoniska mästerverk fyller 20 år och får nypremiär. Ett absolut storduksmåste. YUNG LEAN - IN MY HEAD Hip hop-fenomenet porträtteras på nära håll av Henrik Burman, ända från genombrottet i början av 2010-talet till den psykos han nyligen återhämtat sig från. BERLIN ALEXANDERPLATZ Alfred Döblins 1920-talsroman i en tre timmar lång, hypnotisk tappning, förflyttad till vår samtid av Burhan Qurbani. SAINT MAUD Rose Glass debuterar med en psykologisk skräckis om en sjuksköterska som blir besatt av att rädda sin döende patients själ. GRETA Se hur Nathan Grossman klarat pressen att göra en dokumentär som han visste kommer att vara på allas läppar. ”Filmen visar mitt verkliga jag”, säger GT själv. KASIA SYTY kasia.syty@ng.se