NG Gbg 1
eftersom det var bökigt överallt. Där är Yung Lea
n dessutom enorm, han har så himla dedikerade fans, men just i Ryssland så kändes det snäppet värre. När vi var i Moskva hände det att folk följde efter vår bil, vi behövde skaka av oss fans. Det hade jag ingen aning om. – På vissa ställen behövde han ha livvakter omkring sig. Det har varit helt galet men Yung Lean tar det väldigt mycket med ro. Jag är väldigt imponerad över hans lugn. Har du varit ett fan av Yung Lean? Nej, men jag blev imponerad av hans live-persona när jag var på hans konsert. – Ja, det är starkt att uppleva hans konserter. Och jag tycker att han bara blir bättre och bättre. Eftersom han också jobbar så mycket visuellt, det är någonting som känns viktigt för honom hela tiden. Du verkar verkligen ha förstått dig på Yung Lean-fenomenet. Du har sagt såhär om honom och det är starka ord: ”Han har en inställning som ingen annan svensk artist har till sitt konstnärskap”. Utveckla. – Ja men det tycker jag. Jag har jobbat med svenska artister sedan jag var 20 och ändå träffat de flesta. Det är hans totala dedikation till att bygga världar. Jag tror att det är det som är hans stora grej: hur han tar sig an något, och inte bara: ”Nu ska vi släppa en låt och så blir det bra”, utan: ”Det här är en låt, den ska ha en egen värld, den ska finnas i det här, tillhöra det här. Den ska kännas så här, jag ska se ut så här. Fonten ska se ut så här.” Det är det hur han bygger upp allting runt, och det är därför han har en så stark fanbase. Dessutom hur han berättar om sig själv i sina låttexter så att man kan knyta an till det. Som någon säger i filmen: ”Jag har rest efter honom överallt, det känns som att han vet hur jag mår, att han förstår mig.” Och det fattar jag verkligen för man kan lätt kliva in i den här världen. Man kan som lyssnare bara luta sig mot olika fluffiga väggar eller vad det nu är, som är den här världen han har byggt upp. Däri ligger hans storhet och det tycker jag är helt magiskt. Hur tänker du bemöta jämförelser av din film med dokumentären om Avicii? – Jag kollade om Avicii-filmen nyligen och det är en otroligt bra film, ska jag säga nu när jag ser den i efterhand. Men det är en film som fokuserar på hur han drivs av cirkusen runt omkring till någon slags mental kollaps. Och så är inte Jonatans story. Men jag märker att väldigt många vill jämföra min film med Avicii-filmen. Men i Yung Lean: In my head kommer det ett naturligt svar på frågan om hur pass lika de är. Tittaren ska få en större förståelse för vem Yung Lean är som artist, vem han är som person. Både för mig och för Jonatan har det varit viktigt att inte enbart fokusera på varför han har mått dåligt. Har du fler artister du drömmer om att porträttera? – Nej, jag har nog inte det. Snarare vill jag själv att jag ska fortsätta vara nyfiken och bli en bättre berättare. Och hitta bra stories. Nu häromdagen såg jag om min film med skräck för att se om jag har varit blind och missat något. Men jag kände mig stolt. Vilka musikdokumentärer återvänder du till? – The Devil and Daniel Johnston, den älskar jag. Dess regissör Jeff Feuerzeig har också gjort filmen Author: The JT LeRoy Story som jag tyckte var underbar. Den fick ingen bra kritik, men jag tycker att den är suverän. Så kul berättad och väldigt mycket formgrepp. I The Devil and Daniel Johnston, älskar jag hur han jobbar med animationer, och med att bygga en känsla som går att ta på. Den hade Jonatan och jag som samma referens. Det var den första filmen vi pratade om och vi båda gillade den. Serien The Defiant Ones var annars otrolig i sin form, tyckte jag. Den finns på Netflix. Den handlar om Dr Dre och Jimmy Iovine och deras samarbete. Den är bara knäpp och rolig. Dum och härlig. Hur mår Jonatan nu under pandemin? – Han jobbar. Studio, studio, studio. Gör musikvideor. Planerar för en Sopranosinspirerad restaurang kanske? Han håller alltid på med så många projekt. Och alla frågar mig vad han har på gång. Och jag vet ju inte. Yung Lean: In My Head har svensk biopremiär den 27 november. NR 11, 2020 | NÖJESGUIDEN 29