Nöjesguiden 1
”NÄR MAN BÖRJAR TÄNKA ATT MAN ÄR PERFEKT ÄR MAN K
NULLAD” vill stänga av alla kameror, åka till Asien och hitta mig själv. Men jag måste bli klar med allt först. Och det kommer ju nya saker hela tiden. Ibland tänker jag att snart kommer allt bli lugnare. Jag har tänkt så i sju år. Det har aldrig blivit lugnare. Är det 100 procent ren lust som gör att du jobbar så mycket eller finns det ett visst mått av att du inte vill se de otäcka filmerna som visas i den inre biosalongen om du tar en paus? – Det är nog en kombination. Vissa människor dricker alkohol för att fly sina problem. Jag glömmer verkligheten lite när jag jobbar. Det värsta jag vet är att inte ha något att göra. Förra sommaren var det meningen att jag skulle vara ledig tre veckor. Då gick jag och köpte en Leica-kamera och lärde mig plåta. Sen var jag fotograf i tre veckor. Fotade random människor på stan. Jag kan inte bara sitta och existera. Det är waste av liv. VI SITTER I Anis Don Deminas studio på Kungsholmen. Han säger att han måste nypa sig i armen varje gång han kommer dit och träffar sina anställda, som köper lunch och betalar hyran med pengar de tjänat på att göra hans grej. Där har han spelat in de första fyra låtarna som han ska ge ut efter att ha lämnat Warner Music. En vän av ordning undrar vad som lockar en så bred artist att bli indie. – Jag fick bara ge ut en eller två låtar per år. De ville bara göra jävligt kommersiella grejer. Jag ville skriva och släppa många fler låtar. Många gånger kom jag med låtar som de inte tyckte var tillräckligt kommersiella. De tyckte inte att det lät som topp 50. Ursäkta min franska, men du gör väl den mest kommersiella musiken som finns? – Jag är en kommersiell hora. Det vet jag om. Herregud, jag försöker inte vara en kreddig kille. Men varje år frågade skivbolaget om jag inte skulle göra Mello. Men jag har gjort Mello. Jag har programlett Mello. Jag vill inte göra det mer, även om jag är ett schlagerfan och älskar Mello. Mina nya låtar låter kanske inte som självklara topp 50 låtar. Då är inte majorbolagen jättepepp. Vilket jag fattar. Det är business. Men jag vill inte behandla min musik som en business. Jag vill få utlopp för min kreativitet. – Men jag älskar businessdelen också. Att göra en plan och kalkyl över produktionskostnader och distrubtionskostnader och marknadsföring… Jag blir så taggad på att jobba bara jag pratar om det. Det är så kul. Hur hörs det på låtarna att du inte dansar efter majorbolagens pipa längre? – Jag tror att det hörs att det här är en kille som säger vad han tänker och känner. Texterna är inte lika generella längre. Vem är som oss eller För stora för den här stan är jävligt bra låtar. Men texterna är jävligt generella. De kan passa vem som helst. Det är ju lite de man har i åtanke när man skriver en låt till Mello eller gör en EM-låt. De ska träffa varenda svensk. Och det är svårt. Lyssna på Markoolios In med bollen i mål. Hur fuck ska man toppa den? Varför lyssnar vi inte bara på hans låt? När vi skulle göra de här nya låtarna frågade min producent Sebastian vad jag går igenom, vad jag känner och vad jag vill säga. Det är frågor jag aldrig fått i en studio förut. Det är mindre produkt och mer själ. Vad gick du igenom? – Första låten Pusselbitar handlar om slutet av en relation. Hundra handlar om när jag träffar någon ny. 30 grader gästas av Mwuana och handlar om när man är lite fram och tillbaka och inte vet vad man vill. Jag sjunger ”Jag vill segla i Kroatien och dricka fina viner i Italien”. Samtidigt finns det en tjej där och det är jävligt rörigt. Den fjärde låten kommer i september och heter Hör någon mig? Det är det djupaste, mörkaste och vackraste jag någonsin har skrivit. Det är väldigt naket. Jag har tagit in en stråkorkester. Det är vackert. Det är känslosamt. Det kommer bli gråt. I Hundra undrar du om du hade blivit omtyckt om du hade busskort och ett nio till fem-jobb. Är inte det bara ett listigt sätt att skryta om hur framgångsrik du är? – Kanske. Det är lite flex. ”Jag plockar upp dig i min G Wagon”. Det är klart det är det. Men det är ju också min verklighet. Det handlar om min rädsla för att räcka till utan de här grejerna. Precis innan refrängen sjunger jag ”Hade du älskat, brytt dig om mig, även om jag kantades av ångest?”. Duger jag som jag är? Det är det som är den stora frågan. Det är inte bara ”Hej, jag kör en fet bil”. Hur står det till med självhatet? – Det är upp och ner. Jag har mycket imposter syndrome. När ska de komma på den här bluffen? Jag har pratat med många artistkollegor som känner samma sak, så det är nog inte helt ovanligt. Den värsta känslan är när jag varit iväg på gig med alla mina polare och kommer hem. De kommer hem till sina partners och liv men jag kommer till en stor tom lägenhet och bara ”Jahopp?”. Då blir jag så ”Fan, ska jag köpa en drönare?”. En fet drönare med fotokamera för att sysselsätta det svarta hålet. Men jag vet att det inte är lösningen. Och i slutet av dagen är jag så jävla lyckligt lottad. Jag klagar aldrig. Jag hatar att tycka synd om mig själv och jag hatar när folk tycker synd om mig. Jag har varit jävligt öppen med att jag går i terapi i min podd, för jag har märkt att många killar hör av sig och säger ”Fan vad sjukt att du vågar säga de här grejerna. Jag känner exakt samma sak.” Mina mörkaste dialoger med min psykolog kan jag ha med Berra i vår podd. Berra är väldigt klok och har väldigt mycket bra input. Jag har kommit till så mycket insikter om mig själv senaste året. Typ ”varför pratar jag alltid om mig själv?” eller ”Varför är jag så jävla självgod?”. Varför är du så jävla självgod? – Jag vet inte… Det är massa grejer i min barndom. Att jag kommer från ingenting. Varför har jag ett jävla shoppingmissbruk? För att jag drömde om allt det här. Mitt 13-åriga jag lever sitt bästa liv. Han har alla prylar han ville ha. Kameror, drönare, allt. Det tycker jag är fair. Jag kan mer ifrågasätta varför jag har kläder från Balenciaga. Vad fan då för? Det är så jävla efterblivet. Det grundar sig i att jag vill att folk ska tycka att jag är cool. Men coolheten ligger ju inte i tröjan. Det är sådana saker som jag har jobbat mycket med. Nu köper jag bara grejer som jag hade köpt även om inte Instagram fanns. Du har på dig en Balenciaga-tröja just nu. – Den har jag ju betalat för innan jag fick den här insikten. Jag gillar den här kepsen. Den är från Fafo, bästa märket. Det står för ”Fuck around and find out”. NR 6, 2024 | NÖJESGUIDEN 19