Nöjesguiden 1
THE WATCHERS Det fanns en tid när M. Night Shyama
lans filmer var något man såg fram emot. Framförallt de oväntade vändningar som blev hans signum med Sjätte sinnet, Unbreakable eller Signs. Men numera är det mest spännande att läsa om hans idéer innan ett ganska mediokert slutresultat finns att se. Så kanske dottern Ishana Shyamalan är den som ska föra in lite nytänkande i familjen med sin debutfilm The Watchers. Mina (Dakota Fanning) bär på ett trauma. Jobbet i en zoobutik leder ingenstans och hon har tappat bort sig själv. En tur ut på den irländska landsbygden kanske kan hjälpa henne att bearbeta sina tankar. Men snart är hon fast i en mörk skog tillsammans med tre andra främlingar. Och när natten kommer gäller det att hålla huvudet kallt. M. Night Shyamalan har fungerat som producent men frågan är om han inte lagt sig i manus och regi. Den ganska sega dramaturgin känns igen, den löjliga dialogen (räkna hur många gånger exempelvis The Watchers nämns) också och den oväntade vändningen finns där, i och för sig en vändning som inte blir spännande. Uppenbarligen har man sneglat på Ari Aster eller Robert Eggers verk. Varför handlingen är förlagd till Irland är nog mest för att kunna ha en anledning att folk ska kunna säga obehagliga saker med en irländsk dialekt eller kunna grotta ner sig i folklore. Men Aster och Eggers gör åttor runt detta. Äpplet faller inte långt från trädet i detta fall, tyvärr. Nej, här har det till och med hamnat i samma korg och blivit smaklöst äppelmos av det hela. Ishana Shyamalan har talang, produktionen är stabil. Men man undrar om filmen blivit annorlunda om hon distanserat sig mer från sin far. ANDREAS HEILBORN FILMRECENSIONER Det här har Nöjesguidens filmrecensenter sett och tyckt till om den senaste tiden. SOMMARLJUS... OCH SEDAN KOMMER NATTEN Filmen Sommarljus... Och sedan kommer natten bygger på författaren Jón Kalman Stefánssons roman. Stefánsson är en av Islands mest lästa författare internationellt sett. Läsaren får ta del av flera små berättelser som utspelar sig på den isländska västkusten och som sakta fogas samman till en. Direktören för en fabrik ger upp allt och börjar utforska språket latin och rymden, en konstnärlig ung man får ta över sin dödes pappas jobb som polis på orten och en lantbrukare i ett olyckligt äktenskap vänsterprasslar med grannen medan han drar staket. Det märks tydligt att filmen bygger på en roman. Man kan anta att författaren broderat ut dessa småskruvade historier på ett vackert språkligt sätt. Nu lägger man istället till en berättarröst som får driva historien framåt, förklara det absurda och varför människorna agerar som de gör. Berättarrösten blir efter ett tag störande, mycket ska förklaras och frågan är om det hade räckt att låta filmen själv föra berättelsen framåt. Det är vackra naturbilder av Island, som vanligt, och kanske bidrar det storslagna men öde landskapet till karaktärernas melankoli. Orten har också drabbats, även om det inte sägs rakt ut, av den globala finanskrisen. Här fanns och kanske fortfarande finns drömmar om ett levande samhälle. Invånarna trycker istället undan sorgen och förlusterna är inte bara av ekonomisk karaktär. Och den känslan förmedlar filmen på ett starkt sätt. Islänningarna är bra på att berätta sagor men i detta fall får man ta till den gamla klyschan: boken är bättre än filmen. ANDREAS HEILBORN 44 NÖJESGUIDEN | NR 6, 2024