Nöjesguiden 1
BILLIE EILISH – HIT ME HARD AND SOFT Det är inte
många artister som kan skryta med nio Grammys och ytterligare 25 nomineringar i bagaget, särskilt inte när de bara är 22 år. Men Billie Eilish har sedan starten av sin karriär visat att hon verkligen inte är som andra artister. På det tredje albumet Hit me hard and soft är hon dock redo att lägga chockfaktorn vid sidan, men det betyder inte att hon kompromissar med sitt sound för det. Fokuset ligger nu på texterna snarare än produktionerna, som tidigare varit så lekfulla. Kanske får det emotionella till och med ta för stor plats. Billie menar att hon nu gjort musik utan att väga in andras förväntningar, det har gjort att skivan är mer introvert och melankolisk än innan. Den är med andra ord inte så inbjudande som musiken har varit innan. Dialogen med lyssnaren uteblir. Det här är snarare ett album för Billie själv. Hitsen saknas till stor del och får istället ge plats åt jazzmelodier. Albumets mest medryckande spår Lunch är egentligen den enda låten med singelambitioner. Det bör dock tilläggas att Billie valt att inte släppa några singlar den här gången och vill att skivan ska lyssnas på i sin helhet – men även om spåren krokar i varandra är den också lite för monoton och repetitiv för att det ska vara ett hållbart argument. Albumet behöver många genomlyssningar för att kunna övertyga. Skinny introducerar oss till projektets bärande teman, ätstörningar, att bli kär i en tjej för första gången och begränsningen som kändisskapet innebär. Birds of a feather, Wildflower, The Greatest och L’amour de ma vie är skivans starkaste spår. De är också tydligast i sin form. Det är vackert och stormigt emotionellt, men saknar Billies glimt i ögat. The Diner, där hon sjunger ur perspektivet av sin stalker, försöker sig på de narrativa koncept som Billie gjort sig känd för men lyfter aldrig riktigt. Flera av låtarna är spretiga och byter skepnad halvvägs in. Ett exempel är Bittersuite som balanserar mellan house och bossa nova. Men experimenterandet känns lösryckt och riktningslöst. Hälften av tiden känns låtarna halvfärdiga, resten känns istället överarbetade. Det är ett svårbegripligt kreativt val från en duo som alltid haft fingret på pulsen. AMANDA BERGMAN – YOUR HAND FOREVER CHECKING ON MY FEVER Amason-frontaren Amanda Bergman är för andra gången tillbaka med ett album under eget namn, som dessutom släppts på hennes nystartade skivbolag Cow Cow. Your Hand Forever Checking On My Fever är en nio låtar kort samling, som beskrivs som en sorgbearbetning vilken tillägnas hennes pappa som gick bort för två år sedan. Det är lika sorgset som hyllande, inspirerat av en kombination av saknad och tacksamhet. “I en tid när döden är så uppenbar på alla möjliga sätt runt omkring oss kan det kanske upplevas förmätet att prata om en enskild människas död. Men har man knutit an så starkt till en förälder blir det ofrånkomligen en fundamental förlust när den relationen försvinner” skriver Bergman i ett pressmeddelande. Bland hennes samarbetspartners återfinns maken och bandkollegan Petter Winnberg, som varit med och skrivit samt producerat samtliga låtar. Även Amasonkompisen Gustav Ejstes, också känd som Dungen, gästar på en låt som låtskrivare. Som vanligt kan en låt inte vara dålig om den sjungs av Bergman, men tyvärr saknar albumet låtar som sticker ut. Istället är det den personliga framtoningen och berättandet som får ta fokus, kanske mer än någonsin innan. Resultatet är introspektivt men harmoniskt dynamiskt. Nu inleds ett år av flitigt turnerande. Det är sju år sedan Amanda Bergman senast turnerade själv, så missa inte det. NR 6, 2024 | NÖJESGUIDEN 43