Nöjesguiden 1
I bland tänker jag på vad min idrottsmagister rop
ade till mig från bassängkanten under simundervisningen i lågstadiet: ”Frasse, du ska simma 200 meter. Inte överleva 200 meter!”. Han hade nämligen ertappat mig med att använda fötterna till att skjuta ifrån mot botten istället för att ta bentag. Minns jag rätt stod han beredd med en enorm håv utifall att han skulle behöva fiska upp mig eller någon av klasskamraterna, men det är möjligt att håven är en efterhandskonstruktion. En sak som däremot är säker är att jag aldrig lyssnade på honom. Hela livet har jag fuskat, flytt och myglat mig fram på olika sätt för att hålla huvudet ovanför vattenytan. Det är därför jag efter ännu en romans som inte gick som jag hade hoppats befinner mig på ett flygplan till Malaga. Därifrån ska jag åka vidare till Marbella, den totala idiotins hemstad. I Marbella finns minst antal Nobelpristagare per capita i världen, nationalsporten är padel och stadens schackklubb är grundad av Alexander Pärleros. Idissla känslor i min ungkarlslägenhet på Södermalm? Nej! Glömma hela saken på en all-inclusive resort i Andalusien? Ja! Ingenting absorberar tårar lika bra som lakan av egyptisk bomull. INNAN VI ENS landat händer något som får mig att glömma miss manic pixie dream girl för ett ögonblick. Så fort Comviq välkomnar mig till Spanien, där jag surfar, ringer och sms:sar precis som hemma, börjar jag klicka runt på mobilen. Detta ogillas tydligen av kärringen i sätet bredvid, som frågar om man verkligen får använda telefonen medan planet landar. Jag blir naturligtvis tokig på att hon upprättat sin egen säkerhetspolis och svarar att det är synd att hon inte hade vägarna förbi New York den 11 september 2001. Hade hon suttit på det där planet hade World Trade Center kanske stått kvar. Man blir nästan yr av att tänka på vilken annorlunda värld vi hade kunnat leva i om tanten hade haft aningen mer intellektuella intressen än att dricka sangria och läsa Fredrik Backman på den spanska solkusten. Sliding doors! HOTELLET JAG SKA bo på heter Club Med. Det är en fransk kedja som har lyxhotell över hela världen och säger sig erbjuda en ”hassle-free experience”. Efter incidenten på planet får vi verkligen hoppas att de håller vad de lovar. Man kan i alla fall inte anklaga dem för att inte tänka på säkerheten. Den fågelbadsdjupa poolen på hotellets baksida övervakas dygnet runt av två badvakter i tennisdomarstolar. I bastun finns en stor röd knapp och en skylt som med ännu större bokstäver talar om att man ska trycka på knappen om det uppstår en nödsituation. Det finns två sidor av det myntet. Den ena sidan är att man känner sig säkrare än på Södersjukhuset oavsett var på den tolv hektar stora anläggningen man befinner sig. Den andra sidan är att man börjar fundera på om hotellets motto är Memento mori – "kom ihåg din dödlighet". För den som vill senarelägga sitt möte med Sankte Per erbjuder Club Med inte mindre än 28 olika aktiviteter, däribland golf, tennis, padel och bågskytte. FÖR DEN SOM vill tidigarelägga sitt möte med Sankte Per finns lunchbuffén Suenos och gourmetrestaurangen Tierra. På den senare äter jag middag tillsammans med ett gäng brittiska journalister och lite andra människor i resebranschen som också bjudits på den här mutresan. Min bordsdam visar sig arbeta som concierge på ett av Londons finare hotell. Behöver man biljetter till Champions Leaguefinalen eller en livs levande elefant direkt till rummet är det henne man pratar med. Hon frågar vad jag jobbar med. Jag svarar att jag skriver dödsannonser. Hon ser konfunderad ut och frågar vad jag gör i Marbella. – Jag är här för att glömma någon jag började gilla. – En tjej? – Kanske det. – Vad var problemet med henne då? – Det var helt omöjligt att bestämma träff med henne. Vi kunde börja prata om att ses på morgonen och 21.30 hade vi fortfarande inte kommit överens om när eller var. Jag höll på att bli galen. – Det låter jobbigt. – Ja. Men det kunde varit värre. – Hur då? – Hon kunde varit tillgänglig! NÄR DET BLIVIT dags att fatta beslut kring vad som ska ätas gör jag som jag alltid gör när det är någon annan som bjuder. Jag lägger handen över rätterna på menyn så att bara priserna syns och väljer det dyraste, i det här fallet en wagyubiff för 95 euro. Efter middagen sätter jag och ett gäng från Irland kurs NR 6, 2024 | NÖJESGUIDEN 23