Nöjesguiden 1
mot gamla stan. På vägen dit möter vi en turist m
ed en tandborste på t-shirten. Tandborsten har en pratbubbla som säger ”I hate my job”. Bredvid den finns ytterligare en pratbubbla, med texten ”Oh, please!”. Lite naivt tror jag att den ska leda till en pr-konsult, men den visar sig tillhöra en toalettrulle. Vi hinner inte stanna och titta länge på turisten. Irländarna har nämligen fått korn på irländsk bar. When in Rome. Eftersom en av dem är kusligt lik ett av mina ex följer jag snällt med. Men jag vågar inte prata med henne. Jag sitter bara tyst och tittar som en idiot fram till att jag bestämmer mig för att visa att jag är en av dem genom att resa mig och gå. En Irish exit, eller som de nöjer sig med att säga: en exit. MORGONEN DÄRPÅ VANKAS padelturnering för nybörjare. Den fransk-algeriske instruktören frågar om det är någon av oss som har spelat padel förut. Jag, som har åtminstone 100 padeltimmar i bagaget och sedan ett halvår tillbaka får privata tennislektioner av Broder Daniel-medlemmen Theodor Jensen, låter bli att räcka upp handen. Sedan gör jag slarvsylta med allt motstånd. Det måste se ut som när Kramer börjar i en karateklass för barn i Seinfeld. I finalen förlorar jag inte en enda boll. Nu skulle min idrottsmagister se mig. – Kul sport, vad sa ni att den heter? säger jag efter den avgörande bollen. SEDAN LÄGGER JAG mig i en solstol vid poolområdet och pustar ut. Som avkoppling läser jag en bok med samlade texter från Håkan Hellströms tidiga 24 NÖJESGUIDEN | NR 6, 2024 karriär. Vid ett stycke tappar jag nästan boken i poolen: ”Problemet beror nog bara på feghet, är jag rädd. Jag ser tjejerna som änglar. Och då blir det svårt att prata seriöst med dem. De är för fina. Jag blir nervös, jag ballar ur totalt på dejter. Det har hänt att jag har gjort slut med tjejer jag bara tagit en kaffe med. De har naturligtvis tyckt att jag varit helknäpp och sagt ’men vi är ju inte ens ihop, vi har ju bara tagit en kaffe, då kan du ju inte göra slut’. Men det har jag gjort ändå. Och då tycker de att jag är galen”. Det är som att läsa en intervju med mig själv. Svindlande. En av badvakterna gör till och med en ansats att klättra ner från sitt elfenbenstorn men jag signalerar till honom att läget är under kontroll. VID LUNCH ÅTERFÖRENAS gruppen för att undersöka om buffén är någonting att hänga i julgranen. En kvinna från Storbritannien återvänder från pastastationen med en tallrik carbonara och meddelar stolt att hon tagit reda på att det är en äkta carbonara genom att kolla med kocken att det inte är någon grädde i den. Mycket imponerande. Sedan äter vi våra fångster under artigt konverserande om plugget och pop, och bio såklart. PÅ EFTERMIDDAGEN ÅKER vi på utflykt. En två timmar lång bussresa tar oss till Granada, där vi får en fyra timmar lång guidad visning av Unesco-världsarvet Alhambra, som alltid är på tapeten när världens sju underverk ska utses men som snöpligt misslyckas med att ta en plats varje gång. Palatset byggdes av den sista arabiska dynastin i Spanien på 1200-talet och erövrades av de katolska monarkerna Ferdinand och Isabella, som fördrev landets judar och muslimer, i slutet av 1400-talet. Det jag framförallt kommer att minnas är vår guides beundran inför muslimernas sätt att bygga fontäner, med lugnt porlande vatten, och nästan avsky och äckel inför renässansens och kristendomens vattensprutande fontäner vars oväsen enligt honom omöjliggör allt läsande, tänkande och samtalande. Inte visste jag att fontäner kunde vara sådana vattendelare. NÄR BESÖKET ÄR avklarat förflyttar vi oss till en taverna. Efter några cerveza vågar jag prata med tjejen från Irland som är kusligt lik ett av mina ex. Jag säger att jag varit i Dublin några gånger. Hon frågar vilket hotell jag bodde på. Jag svarar att jag inte minns vad det heter. Det ska jag snart få ångra. Resten av middagen skämtar hon om att jag inte kommer ihåg någonting. Varje gång någon frågar mig något svarar hon i mitt ställe: ”He don’t remember!!!”. Det är tydligen både oförlåtligt och sinnessjukt att glömma bort namnet på ett hotell man inte varit gäst på sedan 2017. När faten är rensade vill hon dricka shots. Hon föreslår whisky, för Gud förbjude om man skulle testa något som inte härstammar från de brittiska öarna. Jag ber servitören om något lokalt istället och vi blir serverade en vätska som till färgen och smaken påminner om en universalrengöringsspray från Ajax som jag använder hemma. Vi tar en till innan det är dags att bege oss till bussen. Väl där sätter vi oss bredvid varandra. Hon kopplar upp sin mobil mot högtalarna och spelar banger efter banger efter banger medan vi susar fram genom natten på den spanska motorvägen. Bella Ciao! Bella Ciao! Bella CIAO CIAO CIAO! När vi har som roligast vänder sig kvinnan från London och frågar: – Vad hette den där tjejen du pratade om i går? Min nya vän svarar åt mig. – He don’t remember!!! Ps. Det var The Fitzwilliam Hotel. Ds.