GLAS 1
/ krönikan / Tidningen GLAS fyller i år 85 år och
vi väljer därför att publicera tidningens absolut första krönika från 1933. EMIL AUGUST NORLANDER, född 5 maj 1865 i Stockholm, död 11 april 1935, var en svensk tidningsman, journalist och författare av främst revyer och revykupletter. Från 1897 verkade han som kåsör i Stockholms Tidningen under signaturen Don Basuno. Han medverkade även i skämttidningen Nya Nisse 1893–1919 och var dess chefredaktör 1908–1916. Han blev chefredaktör för skämttidningen Kasper 1921 och blev kvar där till 1927. Norlander skrev och producerade ett sextiotal revyer och flera folklustspel. Hans namnkunnigaste revy var Den förgyllda lergöken 1900 och den upplevde två filmatiseringar, 1924 och 1944. Norlander skrev, enligt egen uppgift, mer än 3 000 kupletter till sina revyer och andra sammanhang. Till de mest kända av dessa hör Fia Jansson, Amanda Lundbom, Den gula paviljongen, O, min Carl Gustaf och Balen på bakgården. Ett alster i något allvarligare ton är hans svenska text Varför skola mänskor strida till en amerikansk melodi. Ett urval av Norlanders visor finns samlade i volymen 280 samlade sånger, schlager, slagdängor med musik (Stockholm 1930) med förord av Carl Gustaf Laurin. För den yngre publiken skrev Norlander 1901 en samling berättelser om pojkstreck publicerade i bokform som Anderssonskans Kalle. Norlander är begravd på Norra begravningsplatsen i Stockholm. Povel Ramel skrev revyn Ryck mej i snöret 1964 som en hyllning till Emil Norlander. Anderssonskans Kalle som film. EMIL NORLANDER HONNÖR FÖR GLASET Vi har haft järn- och bronsålder samt under sista krigsåren den s. k. guldåldern. F. n. är det glasålderns gyllene tid. Hrr glasmästare verkar som om de fått sin utbildning på ett glasblåseri. De svälla av välmåga och gå med diamanter i alla fickor. De äro fint glaserade och ha ett uttryck i sin glasartade blick det där säger så mycket som: ”Aktarej för kitt, här finns utsikter”. De få också numera beställningar som rentav sakna mått. Det är glasmästarna som bygga husen i våra dagar. Det andra byggnadskurrarna är det bara båg med. Betonggjutarna drälla sin massa i olika former och byggnadssmederna slå järnband om det hela, varpå snickarna smälla upp en hylla eller ett diskbräde. Utan glasmästarn intet hus. Han täpper till alla de många gapande gluggarna med kristallglas från golv till tak. Ritar med trasselsudden vissa krumelurer på de stora glasen, krumelurer, som man tror äro fula ord riktade till dem, som mot hög procent lånat ut pengar till byggherren, 22 GLAS 4.2017 / krönikan / men som i själva verket enbart visar att samma byggherre fått krita på glaset. Väl avputsat blir det fula järn- och betongskelettet först tack vare glasmästarn ett hus, dit fint folk kan flytta in. Annat än särskilt fint folk kan absolut inte bo i våra nya s.k. funkishus. Man ser ju utifrån och in i de minsta skrymslena i hemmet. Gäspar värden på stället, kan folk utanför på gatan se vad han fått till frukost. Och det duger ej med gamla här och där ihoplimmade möbler, varje spik, varje skruv ses av grannarna. Nytt och fint skall allting vara och prislapparna låter man sitta kvar på varje grej, så folk ser en sådan sablans miljonär man är eller iakttaga vilken enorm kredit man har. En pantlånare om än aldrig så förmögen, skulle inte våga bo i ett modärnt hus. Då kunde varenda kotte se in i hemmet och säga: ”Tira, där står min lavear … Å där står min schäslong å min sekretär å, se så de burit sig åt med min fina säng”. Emil Norlander handlar glögg. Vi ha på grund av det myckna och stora fönsterglaset fått en inblick till varandra, som utesluter allt hemlighetsmakeri. ”Låt se dig som du är” är dagens lösen. Man får rent av tacka gud, att hrr glasmästare inte lägga glasgolv även i husen. Vi skulle sedan röra oss där hemma lika ogenerat som t. ex. en guldfisk. Men slikt kommer. Man har redan borta i Amerika börjat göra hus av glas. Väggar, tak och golv, allt till fromma för glasmästare, matthandlare och gardinuppsättare. Med det har glaset först riktigt kommit till sin rätt och utsikterna ljusnat för hrr glasmästare. Och gärna det. Hur smått hade de inte förr i världen. Fönsterglasen på sin höjd en aln i bredd. Litet extrajobb hade de förstås med att sätta in glas i gamla lyktor eller i tavelramar. Klockglasen förbehöllo sig urmakarna alltjämt att få kitta i. Och vad kunde egentligen en glasmästare i gamla dagar tjäna en slant på? Någon ostyrig grabb ”pangade en dora”. Men hur ofta? Grabben fick som mest så mycket Första omslaget av GLAS – då Svensk Glasmästare tidning. Nr 1, årgång 1 (1933).