GLAS 1
” ANNAT ÄN SÄRSKILT FINT FOLK KAN ABSOLUT INTE BO
I VÅRA NYA S. K. FUNKISHUS. MAN SER JU UTIFRÅN IN I DE MINSTA SKRYMSLENA I HEMMET. GÄSPAR VÄRDEN PÅ STÄLLET, KAN FOLK UTANFÖR PÅ GATAN SE VAD HAN FÅTT TILL FRUKOST …” ”Ferrofönster Götaverken”, annons från 1930-talet. Funkishus byggt på 1930-talet. Men pass, herr Kittler! Man börjar smått liksom sota glasen. Här arbetas nämligen på tillverkning av såväl splitterfritt glas som ock mjukt glas. Det blir så lagom med glasmästring då. puckel efter sin första pangning att han betraktade dorerna med en snart sagt helig respekt. Och nu, fönstren äro stora som Forsbergs-målningar, och efter den lilla usla ”knat”, som gamla tiders skolpojkar förfogade över, ha kommit bussiga sparkbollar. En sparkboll i en fönsterruta 5 × 8 mtr. Och en glasmästare är försörjd hela månaden framåt. Blir det i våra dagar gruff i en familj och ställer husfadern någon ”mot väggen”, som det kallas, åker den ”ställde” ut på gatan till ekonomisk fromma för ambulanskuskar, lasarettsdirektioner, men framför allt för glasmästarn. Glas som icke går sönder … Det skulle bli det gamla hederliga glasmästeriets död. Det är med våra glasmästare som med bilfabrikanterna. Det är på reparationer de bli rika. Att tänka sig fönster som hålla att kicka boll mot. Trappfönster som inte blåsa sönder och glas framför gamla porträtt, vilka utan splittring kunna slås i golvet, ja, restaurangdörrar, de där stå rycken för hur många utkastningar som helst … Och mjukt glas sedan. De jättestora fönstren i funkishusen kunna fladdra som gamla tyllgardiner vid stormens hemska tjut, men ändå hålla, liksom man ledigt kan sätta sig på ett lanternintak ackurat som i en hängmatta. Men tappa icke humöret, ärade glasKallar. Ännu är det hopp. Det mjuka glaset blir väl egentligen ett välkommet material vid tillverkningen av fickpluntor. Det må bli hur svår järnvägssammanstötning som helst – pluntan håller. Och så en liten glashistoria: Gamle major G. tålde ej att gästerna, vad man kallar det ”beto av supen” eller lämnade skvättar kvar av det dyrbara fluidumet. Han slog av foten på alla sina brännvinsglas. Där stodo gästerna och kunde ej ställa glasen ifrån sig. Den litet försiktige lektor L., vilken av princip ej tömde supen så det skvatt i galoscherna, hittade på ett listigt knep. Han ställde sitt brännvinsglas med skvätten kvar i en blomkruka. Naturligvis upptäcktes knepet och nästa gång L. kom på fest hos majorn, voro alla blomkrukor avlägsnade. Där stod nu L. med sin skvätt. Man han var en man att finna sig. Han körde ned det fotlösa glaset i smörklimpen mitt på matsalsbordet … / Emil Norlander anno 1933 / GLAS 4.2017 / krönikan / 23