Svensk Vattenkraft 1
men det enskilda medlemslandet har stort svängrum
att utforma verksamheten och organisationen som man själv finner mest ändamålsenligt. Den svenska vattenförvaltningen har kommit att på många sätt driva arbetet så "krångligt" som möjligt. Indelningen i extremt många vattenförekomster, inriktningen på en stor mängd parametrar, oviljan att följa RDV:s och vattenförvaltningsförordningens (VFF) möjligheter att klassificera vattenförekomster som kraftigt modifierade (KMV) eller använda undantaget mindre stränga kvalitetskrav (MSK), oförmågan/ointresset att etablera ett konstruktivt samarbete med privata och offentliga aktörer, avsaknaden av politisk styrning m m har bidragit till att vattenförvaltningen under 15 år fått mycket litet av värde uträttat. Som utredningen konstaterar: "I dag görs för litet konkreta åtgärder inom ramen för vattenförvaltningen på lokal nivå." (kap 16 s 18) I motsats till utredningen är jag därför inte övertygad om att vattenförvaltningen saknar resurser, eller att den är underfinansierad. Det finns stora möjligheter att effektivisera verksamheten genom att förenkla och på så sätt få loss resurser, som kan inriktas på det eftersatta åtgärdsarbetet. Detta är också ett argument för att avvisa utredningens förslag om en vattenförvaltningsavgift. Ett annat argument är det orimliga i att dagens verksamhetsutövare utöver kostnaderna för sina egna miljöåtgärder skulle bli tvingade att ta kostnaderna för diffusa och historiska källor, SVAF:s grundläggande åsikt om vattenförvaltningen är alltså oerhört kritisk. På 15 år har denna inte åstadkommit mycket konstruktivt, när det gäller vattenkraften ingenting. Däremot har man utan stöd i vare sig EU-rätt eller svensk rätt kommit att driva en egen utrivningsagenda. Det gör att de flesta förslag till förändringar, som någorlunda fångar upp svagheterna i dagens vattenförvaltning, ser SVAF som steg i rätt riktning. Detta gäller i hög grad utredningens förslag att lägga ner vattenmyndigheterna. SVAF välkomnar också förslagen att stärka politikens roll liksom att involvera kommunerna mera. Däremot motsätter sig SVAF förslaget att överföra mycket av vattenmyndigheternas uppdrag till Havs- och vattenmyndigheten (HaV). För HaV är det vattenmiljön som gäller och inget annat, det ligger i HaV:s uppdrag och man har heller inte visat någon tendens till att vidga perspektivet. Kompetensen och inriktningen hos handläggarna talar också mot att HaV inom rimlig tid skulle kunna bli den allsidiga myndighet för vatten som behövs. Som utredningen konstaterar på flera ställen måste vattenförvaltning vara mycket mera omfattande än bara vattenmiljön, den måste inkludera ett stort antal andra miljö- och samhällsintressen. SVAF motsätter sig därför att HaV på något sätt ska medverka i fastställandet av miljökvalitetsnormer (MKN). SVAF motsätter sig också att beslut om MKN ska fattas av den nationella nämnd utredningen föreslår (däremot kan nämnden få vissa andra uppgifter, se nedan). Utredningens argument mot att länsstyrelserna skulle kunna fatta dessa beslut övertygar inte. Det verkligt radikala för att effektivisera vattenförvaltningen vore att släppa det svenska påfundet miljökvalitetsnorm och använda RDV:s begrepp miljömål, se nedan. SVAF:s förslag är att länsstyrelserna ska inte bara ta fram förslag till statusklassificering, KMV-klassificering, användande av undantag, miljökvalitetsnormer m m utan också besluta om dessa saker. För att detta ska fungera krävs att länsstyrelserna lever upp till sitt tvärsektoriella uppdrag, att alla de delar av länsstyrelserna som motsvarar de olika samhällsintressen som är kopplade till vatten medverkar i arbetet, att vattenenheternas makt över många länsstyrelser bryts. Detta åstadkoms inte i en handvändning men är ändå nödvändigt för att den delen av vattenförvaltningen ska börja fungera mera i linje med EU-rätt och svenska politiska beslut och intentioner. Som utredningen skriver: "Det är viktigt att regeringen kan anlägga ett sektorsövergripande helhetsperspektiv på styrningen av länsstyrelserna och att vattenfrågorna kommer in som en del i helheten." (kap 16 s 12) Detta gäller även i det fall beslutsrätten inte skulle ligga hos länsstyrelserna. I frågan om hur besluten ska fattas, av länsstyrelsen som myndighet eller ett mer eller mindre separerat beslutsorgan, har SVAF f n ingen bestämd uppfattning. Oavsett vilket alternativ som väljs bör det finnas ett organ med företrädare för länets kommuner och olika intresseorganisationer där samråd kan ske. Och så måste det bli möjligt att överklaga beslut om MKN, det är både principiellt och med tanke på hur besluten kommer till oerhört stötande för det allmänna rättsmedvetandet att detta f n inte är möjligt. En följd av SVAF:s kritiska hållning till dagens vattenförvaltning är att vi ser påtagliga fördelar ju större brottet med den hittillsvarande verksamheten skulle bli. Om det skulle visa sig att delar av den nuvarande personalen skulle lämna sina befattningar så att personer med annan kompetens och utan egna agendor kom in i stället skulle det innebära mycket bättre förutsättningar för en konstruktiv framtida vattenförvaltning. Ännu en grundläggande fråga som utredningen inte tar upp är att det som i RDV heter miljömål har i Sverige döpts till miljökvalitetsnormer. Genom att inkludera begreppet norm har MKN blivit omöjliga att ifrågasätta, vilket är minst sagt stötande för det allmänna rättsmedvetandet. Inte blir det bättre när man vet på vilka lösa grunder MKN beslutas. Egentligen borde ett helt nytt grepp kring miljömålen tas. Ett första mycket viktigt steg är att de ska vara möjliga att överklaga. Där kan då den av utredningen föreslagna nämndmyndigheten ha en uppgift som den instans man överklagar till. En annan uppgift är att å regeringens vägnar yttra sig över miljömålen när en domstol så begär. Den av utredningen föreslagna nationella handlingsplanen skulle kunna innehålla en övergripande klassificering av i alla fall alla vattenförekomster i vattendrag utifrån om konnektivitet, hydrologisk regim eller morfologi är påverkat. Förändringen av VFF 4 kap 3 §, där det nu står att myndigheterna ska utnyttja möjligheterna till KMV-klassificering kringgås med motiveringen att förutsättningarna (som man formulerat själv i strid med unionsrätten) inte är uppfyllda. Begreppen "ändrat sin fysiska karaktär på ett väsentligt sätt" och "betydande sätt negativt påverka" måste preciseras i VFF, då kan betydande resurser inom vattenförvaltningen frigöras. Om inte kommer omprövningsprocesserna inom vattenkraften att leda till kaos. SVENSK VATTENKRAFT #4 2019 13