Kingsize 1
Intervju: Erik Lundin ”guzz” för att ”guzz” kansk
e fler förstår. Samma sak här, jag kan inte tumma på saker som inte av ortenpolitiska skäl inte går att prata om. Min egen historia måste jag kunna prata om och då måste den vara lika naken och rå som jag upplevde att den var. – Det finns en låt där jag pratar om psykisk ohälsa som heter ”Jag räcker”. Den kommer bli dunder. Den har också den här kontrasten som jag älskar för det är en glad beat men jag pratar om helvetet på den, haha. Jag gillar inte när det blir såhär ”dina ögon ser lite glansiga ut, blev du rörd av låten?”. Tvinga inte fram någonting. Plus att det är så jag lever, i allt det här helvetet så ler jag. Jag är en rätt rolig kille, säger Erik på skämtsam stockholmsdialekt och skrattar. Och Erik menar verkligen allvar när han säger det. Vi hinner prata om många jobbiga saker, men han förlorar aldrig sin humor. En sån som smarta rappare har. Men det blir aldrig okänsligt, allt han säger är genomtänkt och tydligt, precis som i hans låtar. – Det ska inte vara sorgsamt för att det som jag berättar är viktigt och psykisk ohälsa är ännu mer viktigt att prata om nu med Instagram och allting. Folk mår skit. Även om allting är på topp så mår du skit för du ser vad alla andra gör. Eller om du är från trakten där folk går runt och dämpar med olika preparat för att det ser ut som det gör. – Skivan är otroligt randig på så sätt och det är därför det känns otroligt viktigt att ha med alla dom bitarna. Det är inte bara dystert, det är inte bara på topp, utan vi blandar. Jag vill slänga dom mellan alla dom här känslorna i form av att ta med på en resa. När du lyssnar får du låna mitt känsloregister, typ. Så kan man säga. Både ”Suedi” och ”Välkommen hem” tar ganska tydliga avstamp, vart tar den här skivan avstamp någonstans? – Det är väl i ganska utelämnade historier och om jag var förortsambassadör på första och andra EP:n så är det här egentligen… Vem är ambassadören själv då? Istället för att vara förortskorrespondent så blir det här min biografi, kan man säga. Det är mer om mig och mina historier. Det är väl det tydligaste för den här skivan som heter ”Zebrapojken”. Erik berättar att konceptet bakom ”Zebrapojken” formades av en rad bortgångar under de senaste åren. Han gick på många begravningar som tärde på psyket, samtidigt som många bra saker hände i karriären. Albumet, som egentligen skulle kommit ut 2017, fick skjutas upp efter att Erik Lundin fått erbjudandet att åka på turné med Håkan Hellström. Allt detta gjorde att skivan fick en helt annan tongång. – Grundtanken var densamma, men själva ”Zebrapojken” föddes ur att min syrras kille gick bort i maj 2017 och sen ett halvår senare gick min brorsas tjej bort. Han lämnade en liten son efter sig med min syster. På den begravningen frågade min mamma en prästinna hur barn i den åldern, han var tre då, uppfattar såna 18 KINGSIZE MAGAZINE | NR 1, 2019 händelser. Hon svarade att dom i den åldern förstår olika mycket, men att en grej med barn är att deras känslor är randiga - dom kan leka och vara glada och sedan gå in i den här mörka platsen, sen kommer dom ut igen och är glada. En fantastisk egenskap som människan har. Man överlever. – Jag tyckte det lät fett och det påminde mycket om min egen uppväxt och även mitt genombrott. Det har varit mycket keffa grejer som har hänt men sen har det varit strössel av priser, hyllningar och samarbeten som har hänt och som har förgyllt vardagen i allt det här keffa. Det har gjort att jag inte har kunnat vara glad för vissa bra saker som har hänt, samtidigt som jag inte riktigt har fått sörja bortgångar. Han berättar om en specifik händelse som väldigt målande beskriver kontrasterna. – Jag kommer ihåg en spelning där jag åkte direkt från min svågers begravning till att stå på scen med Håkan Hellström framför hur många som helst. Det är sjuka känslor som brottas med varandra. Sen när min brorsas tjej gick bort så träffade vi hennes bror som jobbar som psykolog eller någonting och han berättade att han var ledare för något som hette Zebragruppen, som är för just barn som gått igenom trauman. Och dom kallas för Zebrabarn. – Så jag tänkte ”jag är fan en Zebrapojke”. Mamma är vit och pappa svart, ena foten i orten men även på landstället hos mina morföräldrar när jag var liten… Sen kan du lägga på framgången där många av de keffaste grejerna hänt efter 2016, men samtidigt har många av dom bästa grejerna hänt efter 2016. – Nu har vi inte lyssnat på hela ”Nu dom frågar”, som är en väldigt randig låt och den första jag gjorde till skivan. Egentligen är det en trött respons på frågan ”hur känns det?” och vad ett ärligt svar på den frågan skulle vara, där jag börjar prata om alla bra grejer som hänt för att sedan berätta om andra saker som händer samtidigt. Ni får fundera själva på hur mycket jag kan ta åt mig av alla bra grejer som har hänt och hur mycket jag kan sörja. Jag har inte kunnat leva riktigt i någon av dom världarna. Händer det att dom här svarta och vita ränderna flyter ihop till grått? Att du mår dåligt av det? – Ja precis, att man känner varken eller. Och det är mycket värre. Jag vill hellre vara svartvit än grå, för det går inte att leva grått. Du känns som någon som bryr sig väldigt mycket och tar stort ansvar för andra, gör det att det blir svårt för dig att ta in de bra sakerna? Att du får skuldkänslor för att vara lycklig, på ett sätt? – …Nej, för jag förtjänar det så mycket. Det är viktigt också, för självbevarelsedriften. Om du aldrig gör det, då går du sönder. Sorg och smärta är stark, så den kommer du inte ifrån, men du kan välja att WWW.KINGSIZEMAG.SE