Utmärkt Örebro 1
P latsen är Nygatan i Örebro, den byggnad som mån
ga Örebroare känner igen som Rockpalatset. Huset har fungerat både som väskfabrik, måleributik och som showroom för bilförsäljning. På baksidan av huset, i riktning mot Rudbecksgatan, finns en trappa av stål som leder upp till en avsats. Här hittar vi ingången till Nerikes Dansinstitut och det är här som jag och fotografen bestämt träff med Dermot Clemenger. Det är med ett fast handslag han hälsar oss välkomna att stiga in i lokalerna och vi sätter oss i det lilla café som finns några trappor upp i byggnaden. Berättelsen om Dermot Clemenger börjar långfredagen 1973 i Dublin, Irland. Då föds Dermot som yngst i en syskonskara om tio barn. Sex pojkar och fyra flickor. – Det var trångt i huset som hade tre rum, vi tillhörde arbetarklassen där pengar inte direkt fanns i något överflöd. Pappa arbetade med att reparera elmätare för det som är Irlands motsvarighet till Eon och mamma var hemmafru. Det var fattigt, men vi hade roligt. Dans kom tidigt in i Dermots liv. När hans 17 år äldre bror skulle gifta sig 1979 var Dermot fem år. – Mina äldre systrar hade gått i dansskola och de hade lärt sig alla movesen som Travolta gjorde i filmen Saturday Night Fever och Grease och jag tyckte att de fick alldeles för mycket uppmärksamhet. Så jag, har jag fått det berättat för mig, anslöt på dansgolvet och började härma rörelserna. Allt slutade med att man stod i en ring runt mig och kastade pengar, haha. Veckan efter började jag i en dansskola. Har det funnits någon mer sport som du sysslat med? – Jag älskar fotboll, men jag har aldrig spelat själv. Jag är ingen lagsportkille. Jag gillar dock att titta på fotboll och rugby. Framgångarna inom tävlingsdansen kom snabbt. Dermot tävlade och stormtrivdes med att dansa. Arbetarklass och att dansa som irländsk pojke. Hur gick den kombinationen ihop? – Min uppväxt var faktiskt lite som filmen Billy Elliot. Visst fick jag tråkningar av mina skolkamrater med de lärde sig att det inte var någon idé. Idag skulle det kallas mobbning. Jag sa något i stil med att ”när jag dansar håller jag i en snygg tjej, ni är 22 killar på en fotbollsplan. När jag vinner så kramar jag en snygg tjej. När ni är klara med matchen är ni elva grabbar som delar på en dusch. Vad är mest bögigt?” du dansa med mig”, sa jag. Jag var envis och skickade brev och till slut gav hon med sig. Allt resulterade i att de provdansade i februari 1993 och vann sitt första SM, i Sundsvall, i mars samma år. Det första av totalt sex stycken SM-titlar. Fem veckor det där första SM-guldet vann de British Open. – Värre var det i skolan och då främst från lärarna. Jag gick i en katolsk skola som drevs av Christian Brothers. Sadistiska jävlar, helt enkelt. Det slutade med att jag slog en lärare på käften efter att han kallat mig Miss Clemenger inför hela klassen. Det blev ett jäkla liv som slutade med att jag gick till rektorn och att min mamma gick dit och läste lusen av de inblandande lärarna. Dansen var den trygga tillvaron i livet och som 17-åring flyttade Dermot till Liverpool. Då hade han och hans danspartner redan pendlat helgvis till staden för att nyttja tränarens dansstudio. – Det var en märklig känsla att kunna gå direkt in i badrummet utan att behöva vänta. Hemma i Dublin var det alltid ockuperat… Under en helg på besök i London, i en dansstudio där, såg Dermot en blond tjej han aldrig sett förut. – En tjejkompis hade flyttat till Örebro och det var därifrån den blonda tjejen kom, Diana. Och det var där och då som jag bestämde att det var henne jag ville dansa med. Jag fick hennes telefonnummer och ringde och frågade om hon ville tävla i British Open. ”Då måste 19 Att dansa i Sverige och Irland. Hur skiljer det sig åt? – I Sverige går man en kurs på tolv veckor. På Irland får man betala för allting och det är privatlektioner som gäller. Då gäller det att bo så billigt som möjligt och att äta så lite som möjligt. Sponsorer är svårt att få. Vi hade ett flygbolag som hjälpte oss med resor och så var det lite spons med skor och kläder. Det var allt. Mellan 1994 och 1999 hade vi cirka 20 000 i månaden i kostnad för dansen, så vi valde att bo i London de åren. Jag jobbade som säljare för bland annat hygienprodukter och för London Clock Company där jag sålde armbandsur. Men så kom den ekonomiska vändningen. Paret fick ett kontrakt med Radio Rental (den brittiska motsvarigheten till Thorn) som då hade över 750 butiker. Uppdraget var att på helgerna uppträda i deras butiker. Detta gjorde att Dermot startade ett eventbolag för att förse butikskedjan med dansare. – Jag och Diana tillhörde då topp tio i världen i dans, men det gick inte att leva på dansen. Det var liksom låsta positioner mellan amatörförbundet och proffsförbundet. Min filosofi är att