Utmärkt Örebro 1
hennes gym. WBE (World boxing empire, reds. anm.)
står det inpräntat med stora bokstäver på det stora metallspännet. – En liten skitorganisation som jag inte vet om de fortfarande existerar idag. Men, det är ett världsmästarbälte. Livet som proffsboxare är helt annorlunda mot att vara amatör. Du vet aldrig när och om det blir match, eller om den planerade boxningsgalan blir av. Du tränar och lever från dag till dag. Proffskarriären tillbringades på den smått legendariska boxningsklubben “Gleason´s gym” i Brooklyn, New york. Här har i princip alla stora boxare tränat: Muhammed Ali, Joe Frazier, Ingemar Johansson, Floyd Patterson, George Forman och givetvis Mike Tyson. Sedan 2016 är ‘hemma’ i Nora med maken Per och dottern Vera. Vad gjorde att du slutade? – Barnlängtan, jag var drygt 40 när jag slutade. I dag har jag boxningen mer som hobby. Jag tränar cirka 13 pass i veckan och har mina boxningskurser här i Nora. Om man inte slår slag mot huvudet så är själva boxningsträningen en ganska snäll träning. Man har även upptäckt att träningen har en positiv effekt på de som har Parkinsons sjukdom. Varför blev det en flytt till just Nora? – Förut bodde vi ganska trångt i en tvåa i Stockholm. Två somrar i rad så hyrde vi en stuga av kompisar här i Nora och fastnade för staden. Och numera skriver du böcker? – Ja, det har blivit några stycken sedan debuten “Bakom garden – ett boxarliv i tio ronder”. P å skylten står det ”Böcker och boxning”. Utanför lokalen till Kombox står ett gigantiskt traktordäck och inomhus hittar vi den före detta proffsboxaren Åsa Sandell som nyligen har släppt boken “I själ och hjärta”. – Däcket går inte att använda, det färgar av sig så att man blir alldeles svart. Jag skaffade det för att ha det som träning men det får stå där tills vidare, säger Åsa Sandell. Under uppväxtåren i Lillån i Örebro spelades det en hel del basket i KFUM Örebro. Åsa nämner tränare som Joe Di Cocco och David Karlsson. Hon slutade spela som 19-åring, men den stora idrottsliga vändningen i hennes liv kom drygt åtta år senare då hon som 27-åring började träna boxning. – Fast jag vet inte, säger hon eftertänksamt och drar lite på orden. – Det är just det där som jag försöker bena ut i boken. Var det verkligen så, eller hade jag hela tiden siktet inställt på att gå upp i ringen? Det finns alltid den där kittlande känslan av att få veta hur det är att få slå och ta emot slag när du tränar boxning. Jag har i boken frågat mig just de där sakerna om vad det var som gjorde att jag valde livet som boxare. Karriären, som avslutades för 13 år sedan, kan sammanfattas med 4 SM-guld och 1 EM-guld som amatör samt 11 matcher och 1 vunnen världsmästartitel mot Dakota Stone, 2007, som proffs. Bältet finns på en hylla i 53 Kommer boxning att finnas kvar som sport om 100 år? – Det båda tror och hoppas jag. Redan de gamla grekerna sysslade ju med boxning och det finns avtryck av sporten i vårt språk. Uttryck och metaforer som “kasta in handduken”, “i samma ringhörna” och “nere för räkning”. Det är få som är likgiltiga inför sporten. Antingen älskar eller hatar man det. Hur ser en dag ut för Åsa Sandell? – Jag går upp, åker till gymmet och tränar lite. Tar lunch, sätter mig och skriver hemma på någon frilansgrej och åker sedan tillbaka till gymmet. Har kanske en kurs med mina seniorer. Sedan hem och umgås med familjen. Ungefär så ser det ut. I vanliga fall skulle jag även ha åkt runt och pratat om min nya bok på bibliotek och liknande. Jag hoppas kunna göra det i höst.