1177 1
”För mer än 60 år sedan satt jag vid min döende p
appas sida. Jag berättade hur mycket han betytt för mig och han visade tecken på att förstå trots att han inte kunde kommunicera. Den erfarenheten väckte något inom mig, en önskan att vara där för andra människor i samma situation. Åren gick och jag var fullt upptagen med jobb och familj. För sju år sedan såg jag en annons där de sökte volontärer till palliativa vårdavdelningar. Sedan dess har jag jobbat som volontär ett par dagar i veckan. Jag gör det patienten önskar, alltifrån att hjälpa till med rakning eller ge massage till att prata och lyssna. I början är många lite tystlåtna men snart är det som att allt bara släpper och de delar sina livserfarenheter och innersta tankar. Mot slutet sitter jag ofta hos dem och håller handen tills det är över. Behovet är enormt och jag känner att jag verkligen gör skillnad. Mina möten med döende män niskor har gjort att döden inte skrämmer mig. För snart ett år sedan förlorade vi vår son, bara 36 år gammal. Volontärarbetet har varit till oerhört stor hjälp i sorge arbetet. Det blir så påtagligt att alla män niskor drabbas av lidande och förlust förr eller senare. Det är en naturlig del av livet.” berättat för ANNA RITTER foto SUSANNE KRONHOLM Massimo Antonini, 80, volontär på en palliativ vårdavdelning: ”Mina möten har gjort att döden inte skrämmer mig”