Vårdguiden Omslag
Vårdguiden Notiser
Vårdguiden Innehåll och krönika
Vårdguiden Tema Ögon
Vårdguiden När synen grumlas
Vårdguiden "Jag är lite synhalt"
Vårdguiden Ögonbryt
Vårdguiden Lappens tränar Agnes öga
Vårdguiden Ulrika fick näthinneavlossning
Vårdguiden ..hick...
Vårdguiden Elias nya säng
Vårdguiden Så får du hjälpmedel
Vårdguiden Snuva viruset på snuvan
Vårdguiden Att glömma är mänskligt
Vårdguiden Barn tar ofta på sig skulden
Vårdguiden Jag ville inte belasta familjen för att
över huvud taget klara av vardagen. Alla gjorde nog sitt bästa utifrån sina förutsättningar. Men jag ville inte släppa ut mina känslor, trots att allt var kaos inom mig. Å ena sidan var Elina glad att hennes mamma hade överlevt, å andra sidan hade hon fortfarande mycket oro och sorg att bearbeta. – Men att vara ledsen för min egen skull kändes förbjudet. Det var ju mamma det var synd om. Först som tonåring förstod jag att allt inte var svart eller vitt, antingen eller. Elina hittade sin egen strategi, vilket var att ”Jag ville inte belasta familjen” antingen hålla sig undan eller att bjuda till och försöka vara glad. – Jag läste någonstans att familjen är som en flock där det måste finnas balans. Om alla är ledsna fungerar inte livet. Min roll blev att inte ställa till mer besvär, det fanns inte rum för mer sorg i familjen, jag trodde nog att någonting skulle brista om jag hade släppt fram alla känslor. En medmänniska När Elina var 14 år gick hon till en sjukgymnast som förstod att hon behövde prata. – Sjukgymnasten blev som en terapeut för mig. Hon bekräftade mina känslor, hjälpte mig sortera och sätta ord på dem på ett sätt som ingen annan riktigt hade gjort tidigare. Jag har ofta tänkt att det inte behöver vara en terapeut eller psykolog som blir det viktiga stödet. Det räcker att det är en medmänniska som visar omtanke och förstår hur man har det. Elina säger att både hon och hennes föräldrar hade behövt få stöd långt tidigare. – Mitt i chocken hade det behövts någon När Elinas mamma skadades svårt i en trafikolycka förändrades allt. – Mamma försvann över en natt och pappa lämnades ensam med sin egen sorg och med två små barn. Vi hade behövt någon utomstående som hade kunnat hjälpa oss att sätta ord på och uttrycka våra känslor. TEXT MONICA KLASEN MCGRATH FOTO PERNILLE TOFTE En tidig höstkväll för sjutton år sedan, då Elina Sundströms mamma var på väg hem i bilen efter en fotbollsmatch, krockade hon med en älg. Kollisionen blev kraftig och Elinas mamma fick en så allvarlig nackskada att hon förlamades från bröstet och ner. Hemma väntade Elina, som då var fem år, hennes tvåårige bror och deras pappa. Det skulle dröja sju månader innan mamman kom hem till sin familj igen, och då var livet för alltid förändrat. 20 – Det är konstigt, men jag har nästan inga minnen alls från den där första tiden. Mamma hade alltid funnits där och vi levde ett tryggt liv i villaområdet. Från den ena dagen till nästa förändrades allt. Det var en chock som nog var svår att hantera för en femåring. Allt var kaos Hemma hos Elina pratade man inte så mycket om känslor och visade ännu mindre. – Efter olyckan fick pappa samla ihop sig som kunde ägna tid åt bara oss barn, så att våra föräldrar kunde få tid att bearbeta och få verktyg att hantera situationen. Ödmjuk inför livet Känslan av att vilja vara till lags har följt med Elina upp i vuxen ålder. Hon har haft svårt att ta konflikter och känner ofta skuld. – Jag tror det beror på att jag tidigt stod tillbaka och inte levde ut mig själv. Det har varit svårt att få syn på det och bryta mönstret. Att våga släppa fram mina egna känslor och visa dem för andra. Men Elina säger att hennes erfarenheter också är av godo. – När man har varit så nära att förlora någon, tror jag att man känner sig ödmjuk inför det man har fått, och inför livet självt. 1177 Vårdguiden nr 3 2014
Vårdguiden Ge dig själv dig tid för motion
Vårdguiden Släpp stressen!
Vårdguiden Kroppen kämpar eller spelar död
Vårdguiden Olika barn
Vårdguiden Aktuellt i vården