NG Malmö 1
NICLAS FRISK: ”ROCK ÄR EN KONSERVATIV SYSSLA” Han
är född i Ludvika och uppväxten tillbringades i Mora där han fick sin musikaliska skolning. Idag gör han bland annat filmmusik men Niclas Frisk är mest känd som grundare av bandet Atomic Swing, som just nu befinner sig på sluttampen av sommarturnén. TEXT: ULF HJELTING FOTO: JOHANNA PETTERSSON & MICKE LOHSE V i kommer att ha lite olika sättningar på bandet i under sommarens spelningar. Till spelningen i Humlehagen kommer vi att ha en japansk tjej, Tomo – jag kan tyvärr inte uttala mer än så av hennes namn, med på bas. Hon är ett verkligt Atomic Swing-fan och kan mer om bandet än vi själva, säger Niclas Frisk när vi samtalar om sommarturnéns kommande spelningar. MEN ALLT BÖRJADE i Mora. Det var där som Niclas fick sin musikaliska skolning under uppväxten och ungdomsåren. – Jag var ett riktigt Heavy Metal-fan när jag växte upp och gillade band som Judas Priest, Riot, Saxon, Black Sabbath och liknande, så jag har gjort mina vändor med Marshallstärkare på högsta volym. Fördelen med att växa upp i Mora var att det fanns fullt av fantastiska gitarrister att lyssna på och hämta inspiration ifrån. ATT DET JUST skulle bli musik var mer eller mindre en självklarhet för Niclas. Och det började redan som sjuåring med köpet av en nu mer eller mindre legendarisk platta, med ett minst lika legendariskt band. – Vi hade varit och storhandlat på typ Epa och där fanns även skivförsäljning. Jag fastnade för omslaget på en gång, som jag än idag tycker är otroligt häftigt, och efter lite tjat fick jag plattan. Det var Rock and Roll Over med Kiss och jag spelade i princip sönder den plattan. Jag är fortfarande ett stort Kiss-fan, även om jag sedan fastnade mer för brittisk Heavy Metal. Vad var det som fick dig att börja spela gitarr? – Främst de fyra medlemmarna i Kiss. Jag ville vara allihopa på en gång samtidigt som jag ville vara en sjungande gitarrist. Visst var Ace Frehley i Kiss en stor förebild i början när jag började spela, men sedan har även gitarrister som Paul Quinn i Saxon och Glenn Tipton i Judas Priest påverkat mig mycket. Efter min Heavy Metal-period började jag lyssna mycket på Tom Verlaine i Television, Robbie Krieger i The Doors och även Steve Stevens. Ett tag var det mycket Stones och Doors som rullade på skivtallriken. I ett Facebookinlägg skrev du för ett tag sedan att ni under sommarens spelningar skulle möta era 30 år yngre jag. Vad menade du? – Ja, hehe. Jag har insett att vi har en 30-årig historia som band. Och hade jag kunnat göra en tidsresa och möta mig själv, så hade det nog blivit ett och annat förklarade samtal. De tidiga låtarna står liksom i sin egen skugga. Men jag ska inte klaga. Hälsan är i hyfsat behåll och sommarens gig blir lite av en utmaning. Atomic Swing kommer att bjuda in till en upptäcktsfärd där vi bryter gränser. Var Atomic Swing menat som ett svenskt svar på Stone Roses? – Från början var det nog mer tänkt att vara ett låtexperiment där vi ville låta som en blandning av The Clash Guns of Brixton och Ace Frehley med ett Manchesterbeat. Vi ville förnya rocken, men det lät som du säger, mer Stone Roses eller Happy Mondays. Du gillar att spela på en Gibson SG. Varför? – De passar mig. Det har bara blivit så. Första gitarren var en Ibanez Firebird från början av 1970-talet. Ibanez fick tyvärr lägga ner den tillverkningen efter en stämning från Gibson på grund av upphovsrätt och att Ibanez hade kopierat hela gitarren. Men efter den gitarren så fastnade jag för SG. De funkar för mig och passar min spelstil och händer. Jag har givetvis en massa andra gitarrer, men just SG är speciell. I videon till låten Smile spelar du på en cremegul Gibson SG med tre humbuckermickar som är guldpläterade. Min sämsta gitarraffär någonsin gjorde jag 1991/92 då jag sålde en sådan till Halkans i Stockholm. – Hmm… jag har ägt två sådana gitarrer. En köpte jag i en musikaffär i Götgatsbacken och den andra just på Halkans. Det var typ just innan vi spelade in videon till Smile 1992. En gick halsen av på så den sålde jag till en kompis som skulle fixa den. Vet inte vad som hände med den sedan. Den andra gav jag bort till vårt japanska skivbolag och direktören. Den gitarren hänger numera på hans kontor i Tokyo. Vilken jag använde i videon till Smile kommer jag faktiskt inte ihåg. Det kan ha varit din. Ja, instrument, och särskilt gitarrer, ska inte säljas. De blir ju oftast som en del av en själv. F-n också… hade hoppats kunna köpa tillbaka den. – Det kan bli svårt. Hur får du inspiration till nya låtar? – Det kan vara något jag läst, sett eller hört. Allt handlar liksom om att hitta en ny ven med nytt blod som inte testats förut. Att syssla med rockmusik är en ganska konservativ syssla. Var trivs du bäst? På scenen eller i studion? – Den ena är mer som arkitektur och den andra som kampsport. Det är lite olika droger. Det kan vara väldigt förlösande att spela i band och stå på en scen, samtidigt som det närmast är en konstform att få sitta i en studio och modulera fram en ny platta. Båda grejerna är svårslagna när allt funkar. Plattan Deeper Down in Chinatown sägs ha kommit till efter ett besök hos en kiropraktor. – Det stämmer. Hos en kinesisk kiropraktor på Manhattan. Jag dras till och från med ett irriterande ryggproblem. Och när jag låg där på britsen och han stack in nålar lite här och där så spelades det en mycket speciell musik som jag blev inspirerad av att testa hur det skulle låta på gitarr och i ett rocksammanhang. NR 8, 2021 | NÖJESGUIDEN 27