NG Gbg 1
AV ROC Två decennier av svensk musikhistoria, det
är inte alla som har det på sitt cv. Men Patrik Forshage har som avgående musikredaktör recenserat fler skivor än vad många lyssnar på under sin livstid. TEXT: REDAKTIONEN men bjöds istället på te av en perfekt engelsk gentleman som ville berätta harmlösa berättelser från sextiotalet. D et var i september 2000 som Nöjesguidens dåvarande musikredaktör Tom Pyl gav Patrik Forshage uppgiften att skriva om Tomas Andersson Wijs andra album Ett slag för dig. – Ända sedan puberteten har jag inte bara varit en passionerad musiklyssnare utan också prackat på alla som kommer i närheten mina synpunkter på musiken. Som femtonåring gjorde jag ett eget punkfanzine, Zäpo, och när jag gick ut gymnasiet sökte jag ett ledigt jobb som musikkritiker på Dagens Nyheter. Det fick jag inte - de valde den där Bengt Olsson istället, och jag är fortfarande sur. År 2000 hade jag hunnit bli rektor på en skola i Rinkeby, och då fick jag höra att Nöjesguiden sökte en ny recensent. Jan Gradvall hade just slutat, så det behövdes någon som hade koll på ”gubbrock”. Jag skrev ett par provrecensioner, och min rätt svala anmälan av Tomas Andersson Wijs debutalbum blev min första publicerade recension. Vad jag inte fattade var att orsaken till att den hamnade på mitt bord var att alla andra skribenter hade en relation till Tomas, som just hade slutat som skivrecensent på Nöjesguiden strax innan. SEDAN DESS HAR han konsekvent snittat på tre till fyra recensioner i veckan, varenda vecka utan undantag under 1040 veckor. Ungefär 4000 recensioner alltså. Lägg därtill någonstans runt 300-400 intervjuer. – Överhuvudtaget skulle jag säga att de bästa intervjuerna jag gjort har kommit nära den intervjuade genom att tillbringa mycket tid med dem. Veganlunch och sightseeing i New Yorks Alphabet City med Anna Ternheim som värd. En heldag tur och retur Stockholm-Göteborg tillsammans med Joel Alme. Åtta timmar med Timbuktu, medan han brottas med kvällstidningars knarkavslöjanden och gör demos med Mackan Price och diverse andra i en källarstudio i Atlasområdet. Och de konstigaste? – Att intervjua en rädd och förvirrad 22 NÖJESGUIDEN | NR 09, 2020 Vad skulle du säga att de största skillnaderna är mellan att vara musikskribent idag, och för låt säga 20 år sedan? – Det är mycket som förändrats, både avseende arbetssätt och och avseende reaktioner och betydelse. För 20 år var jobbet något mycket mer socialt och fysiskt. Ny musik skickades ut i fysiskt format till journalister, och vi träffades och fördelade skivor för recension mellan oss. Fortfarande var skivorna ofta i speciella promoutgåvor och anlände ibland i spektakulära paket. Det värsta var någon vokalgrupp som envisades med att vilja komma och överlämna sin skiva med hela sin kör, sjungandes för mig utanför porten i förorten där jag bodde. NÖJESGUIDEN #9, 2000 Daniel Johnston på telefon från sitt föräldrahem var speciellt. Han undrade hur jag kunde veta något om hans kommande skiva, trots att den inte kommit ut än. Spionerade jag på honom? För att inte tala om en fullständigt obegriplig Roky Ericsson i trepartssamtal tillsammans med Will Sheff från Okkervil River, som hade producerat Rokys nya album och som nu fungerade som uttolkare av hans nonsens. Det måste ha funnits misslyckade intervjuer också? – Absolut. Trötta artister som i slutet av en lång pressdag upprepar samma invanda fraser oberoende av vilka frågor de får. Men de där skräckhistorierna om journalistätande ilskna artister stämmer oftast inte. Folk som Stephin Merritt från The Magnetic Fields och Kevin Rowland som jag pratade med nu senast är inte alls svåra, om journalisten bara är påläst och på riktigt intresserad. Du har varit rockjournalist i princip sedan benämningen började användas och måste således ha sett en hel del skandaler genom åren. Kan du dela med dig av någon? – Jag har hört artister tala om hedonistiskt beteende, men jag har sällan eller aldrig sett det. MGMT pratar gärna om sådant. Kings of Leon älskade att vältra sig i sin mytbildning. Vi organiserade en fotosession runt en gammal Saab på Mosebacke, där Ebbot och Soundtrack of Our Lives fick agera ut sina allra värsta skandaler. När jag skulle intervjua hårdrockslegenden David Coverdale om hans vildaste festivalminnen befarade jag att tas emot av ett vildsint rockmonster, När skulle du säga att yrket hade sin peak? – För yrkeskåren har den passerat, vill jag påstå, åtminstone tillfälligt. Vi är helt enkelt inte lika viktiga längre. Ur musikjournalistens perspektiv inföll nog peaken någonstans under nittonhundratalets sista decennier, när en profilerad journalist kunde vara nästan lika viktig som artisten och verkligen påverka riktningar och karriärer. För musikpubliken däremot, och för läsarna, var det ett rätt snävt spektrum där inte många riktningar och genrer rymdes. Ur det perspektivet kom kanske peaken senare, med breddningar, med bloggar, med onlinetidningar. Eller så infaller peaken snart, när rörelsen och motrörelsen stabiliserats, och det bland de många entusiasterna utkristalliserat sig en mycket större bredd av kunniga och stilistiskt drivna skribenter i många fler kanaler än förr. Dit verkar vi kanske vara på väg nu? Rent textmässigt inföll peaken tveklöst med Lester Bangs recension av Lou Reeds Metal Machine Music, publicerad i Creem magazine 1976. ”The Greatest Album Ever Made”. Bland annat med argument om Lester Bangs hamsters reaktioner på musiken. Googla! Under din tid som musikredaktör har vi sett nya internationella svenska exporter som Robyn och Avicii blomma ut, men det har också hänt en hel del på hemmafronten. Vi har sett en våg av ny svensk hiphop växa, EDM har kommit och gått samt inte minst Spotify har kanske för alltid förändrat sättet vi konsumerar musik på. Är det några andra paradigmskiften som har gjort extra stort intryck på dig? – För tjugo år sedan hade svensk hiphop tagit några väsentliga utvecklingssteg Jag vill minnas en anekdot när en artist blev så arg för sin dåliga recension i Nöjesguiden att han lappade till skribenten. Vi svarade med att återpublicera recensionen. Finns det fler exempel på reaktioner som våra recensioner har skapat? – Eye’n’I. Det var före min redaktörstid, den äran ska tillfalla Tom Pyl. Men absolut. Jag väntar till exempel fortfarande på att gitarristen i Lambretta ska knäcka mitt näsben, som han utförligt utlovade i handskrivet brev till redaktionen efter att jag haft synpunkter på deras debutalbum för snart 15 år sedan. Tror du att jag kan sluta se mig över axeln nu? ”DEN ENDA RECENSION JAG ÅNGRAR VAR AV EN SVENSK DEBUTANT.” från att härma amerikansk hiphops standarduttryck till att pröva sitt eget lokala sätt att uttrycka sig. Det är en utveckling som stämmer exakt på tidigare genres, pop under tidigt 1960-tal, rock något knappt decennium senare och punk därefter. Rätt mycket innebar det för hiphopen att man landade i ett uttryck som faktiskt påminde om just föregångargenres, särskilt med det rebelliska förortsperspektivet. Det var nog också orsaken till att skribenter som jag själv fick uppdrag att recensera hiphop som The Latin Kings, Timbuktu och Feven. Det dröjde några år innan hiphopen via Redline och andra hade frigjort sig från även den traditionen och blivit ett helt eget uttryck, där mina gamla punkerfarenheter inte var någon vidare referensram. Det var då svensk hiphop verkligen började blomstra. 20 ÅR