NG Gbg 1
LIKNANDE SVÅRA FRÅGESTÄLLNINGAR har Nina Jeppsson
varit inne på förut. Att öva på våldtäkt löd titeln på monologen som hon gjorde 2013 där hon ställde frågor om gränser, särskilt i populärkulturen, vad som är våldtäkt och vad som är romantik. Jag undrar om det finns kopplingar mellan den och hennes tolkning av mordoffret Inni - att det är viktigt att hon framträder på sina egna villkor, ej som just ett offer. Inte ens döden bryter ner henne utan skänker snarare efterlängtad vila och en möjlighet att släppa taget. – Ja, vad kul att du tar upp Att öva på våldtäkt! Det finns absolut kopplingar till Till Kärlekens Antarktis, och även till Independence Day om seriemördaren Aileen Wuornos som i slutet av 1990-talet mördade sju män längs Floridas motorvägar. – Det finns likheter i hur verken blivit till. Den här metoden där det hela startar med en slags ihoprullad gåta, som sedan börjar veckla ut sig i olika typer av sceniskt material. I Att öva på våldtäkt använde jag Fröken Julie, Natascha Kampusch – hon som satt inlåst i en källare i åtta år – och mina egna erfarenheter. I Till Kärlekens Antarktis finns utöver romanen bland annat Den Tibetanska Dödsboken och Nick Caves senaste skiva Ghosteen. Alla de här olika materialen talar med och säger emot varandra, skapar ett utrymme mellan sig. Det är egentligen det där utrymmet mellan som jag är ute efter, det som uppstår i skillnaderna. Båda föreställningarna är monologer, vilket betyder att flera olika viljor, tankar och känslor drivs genom en och samma kropp. Även där är det inkonsekvenserna och olikheterna inom en och samma människa som jag vill åt. För mig kommer detta närmare upplevelsen av att vara människa. Det kanske är så att mina föreställningar sysslar med den frågan, vad det egentligen är att vara en människa? I Till Kärlekens Antarktis finns Inni och hennes ord i skogen, och där finns också en skalbagge som undersöker dödsdriften och någon slags vilde med djurhudar som dansar som Shakira på månen. Den verkliga avsändaren tror jag är den där tysta läsaren eller sökaren. Hon med den vibrerande frågan inom sig. Har du haft kontakt med Sara Stridsberg under arbetet med Dramaten-monologen? Har hon sett den färdiga föreställningen? – Ja, vi har haft kontakt under hela processen. Det har varit väldigt ärliga och viktiga möten för mig. Föreställningen är min läsning, dess värld har framträtt ur det som resonerat i mig efter att ha läst boken, den gör inte anspråk på att förmedla bokens värld och sanning. Men jag hade inte kunnat göra föreställningen om jag inte hade haft Saras förtroende, och våra samtal under arbetets gång har bidragit mycket. Hon såg en av de sista visningarna i juni, jag tror att hon tyckte om den. Du får fråga henne. Jag vet att hon älskar den stora projektionen på mig som Jungfru Maria som håller om Jesus vars kropp bara är vatten som forsar och rinner. Hon fick ett vykort av den bilden som minne. Dina föreställningar blandar just in projektioner på väggarna, konsertmoment, performance, och väldigt mycket annat. Till Kärlekens Antarktis känns som helhet väldigt lynchig och filmisk. – Jag tycker väldigt mycket om David Lynch. Inland Empire är en av mina absoluta favoritfilmer. Jag läste faktiskt hans bok Fånga de stora fiskarna under repperioden nu i juni. Där finns ett kapitel som bara är så här: ”LÅDAN OCH NYCKELN – Jag har ingen aning om vilka de är” Jag skulle kunna säga något liknande efter arbetet med den här föreställningen: KUBEN OCH MÅNEN – Jag har ingen aning om vilka de är. Jag och Johannes, föreställningens videoscenograf, hittade på kubens och månens dans i föreställningens prolog. Jag tycker den säger något om längtan efter att bli berörd. En bok som inspirerat mig mycket i skapandet av detta verk är Jag och Du av Martin Buber. I prologen säger jag denna mening i telefonen, inspirerad av Buber: ”Jag kan inte hålla kvar denna närvaro och Du måste återigen bli ett föremål i världen som jag kan lära känna och begagna. Bli besviken på. Sviken av. Men kraften blixtrar ständigt fram på nytt. Bryter ut och påverkar. En sådan rytm. En vulkanisk rörelse utan sammanhang.” Det projiceras också youtube-klipp där amerikanska kvinnor berättar om sina NDU (nära döden-upplevelser). Kvinnorna är helt saliga och man kan ana en viss dödslängtan hos dem. Varför just dessa och hur ser du på det? Har du haft dödsångest som kanske har tilltagit under de senaste månaderna? – Jag ramlade över de där youtube-klippen. De fascinerade mig, och jag tyckte att kvinnorna och färgerna i filmerna var så vackra. Deras berättelser påminde om vad som beskrivs i Den Tibetanska Dödsboken, som jag läste just då. Den är en guidning in i döden som ska läsas i örat på den som precis har dött. En av kvinnorna berättar att hon såg en stor arm och en hand som höll en stor sten, och så släppte handen stenen och den föll genom rymden länge och sedan ner i ett gigantiskt hav och den bildade en stor svallvåg. Och så hörde hon orden: ”You are the rock. You are the ripple.” I Den Tibetanska Dödsboken liknas dödens symptom vid jord som sjunker i vatten. Kvinnorna i filmerna pratar om det där välkända starka ljuset och hur de upplevde en sådan kärlek och lycka. Jag ville ställa det bredvid den frysta stillastående döden i Kärlekens Antarktis. Det har också betydelse för mig hur kvinnorna dog, en av bantningspiller och en av hormonbehandling. Det är könade dödar. Jag har haft mycket dödsångest. Jag vågar till exempel inte flyga, jag får panikångest. Jag vågar knappt åka tunnelbana… och jag har haft många fobier. Bland annat för smittsamma sjukdomar… Jag vet inte riktigt hur det är nu, jag känner det som att jag håller på att förändras på något sätt. Vi får väl se hur det blir med rädslorna… I På Spaning… hade du en flygel och ett moln på scenen. I Till Kärlekens Antarktis finns det en hel drös attribut: en sladdtelefon, en kub som du går in i och som det projiceras på och en bajsboll som du gungar och rullar iväg iklädd skalbaggskostym. Hur kom denna idé till scenografi till? – Den växte fram efter hand. Först kom kuben, vi ville kunna projicera på flera sidor, använda video för att undersöka det återkommande dödsögonblicket inifrån Innis perception, hur synen, hörseln och tidsuppfattningen förändras. Jag tänker också på kuben som en telefonkiosk. Den där telefonkiosken hon kanske försökte gömma sig i. Telefonen är en symbol för hoppet, ett hopp som lätt kan slå över i ångestladdad väntan… ”Att känna ångest i telefonen = det verkliga tecknet på kärlek” skriver Roland Barthes. Jag älskar av någon anledning telefoner, och vill alltid ha med dem på scen. Skitbollen kom som en räddare i nöden vid precis rätt tillfälle, och löste en massa problem. Det var min vapendragare Kents dotter Signe som pratade om dyngbaggar och jag tänkte: Ja! Jungfru Maria är också en skalbagge som rullar en stor hög med skit. Som Sisyfos. Skitrullandet är människans orimliga villkor och öde. Första gången jag fick på mig skalbaggekostymen och satte mig på skitbollen höll jag på att skratta ihjäl mig. Jag övar på att få till det rätta darret med bakdelen. Gungan har något med gravitationen att göra, den hänger där som en pendel mellan kubens/dödens himmel och skitbollens tyngd. Det är något ursprungligt över det här verkets värld, som har att göra med de fyra elementen. Till Kärlekens Antarktis är ditt tredje samarbete med tonsättaren Kent Olofsson. Jag har hört talas om er arbetsprocess, bland annat om en Clas Ohlson-låda som hjälpt er att söka sanningen och ert motto: ”att öppna sig för världen istället för att konsumera världen”. – Independence Day var vårt första samarbete. Det var jag som frågade Kent om han ville göra den föreställningen med mig, efter att ha hört ett hörspel där han arbetade med surroundljud. Jag kände på mig att Independence Day borde vara som en malström, en virvel runt ett tyst centrum. Då hade jag ingen lön att erbjuda honom. Det var då vi sökte sanningen med Clas Ohlson-kartongen. Det gick ju väldigt bra! Kent är otroligt kunnig, han kan allt från att komponera för symfoniorkester till elektronmusik till ”sloppy jazz”, och han är väldigt öppen och prestigelös. En fantastisk kombo. – Från Clas Ohlson gick vi vidare till att söka sanningen med Marcel Proust. Vi arbetar väldigt nära varandra, och med alltihop samtidigt: idéer, text, musik, dramaturgi, komposition och så vidare. Precis i starten av arbetet med Till Kärlekens Antarktis, när jag var upptagen av detta med att klamra sig fast och släppa taget, kamp och vila, och pratade med Kent så associerade han till barockmusiken. I boken spelas Stabat Mater i bilradion när mördaren kör ut Inni till skogen. Kent spelade Pergolesis Stabat Mater för mig och uppmärksammade mig på hur den rör sig mellan dissonans och konsonans. Det är en kroppens rytm, som finns i till exempel gråten. Berätta om ert möte med kaninen och apan i Kärrtorp. – Kent och jag hade residens några veckor på Turteatern i Kärrtorp. Vi repade Independence Day och hade verkligt flow, vi hade precis skrivit en låt som heter Daddys Blues. Sen gick vi ut en sväng för att pausa. Det var på nationaldagen, den 6 juni, vilket har betydelse i sammanhanget. Det var någon slags festligheter där på torget. Och plötsligt var de bara där: apan och kaninen. De kom fram till mig, och så vände sig kaninen mot mig och gav mig en lång stor kram. Sedan försvann de igen. Jag och Kent återvände till repsalen upprymda och omskakade. Vi sa till varandra att ja, det kanske var seriemördaren Aileen som kom tillbaka, utklädd till kanin för att peppa oss i vårt arbete. Aileen Wuornos sista ord före hon blev avrättad var: ”I’d just like to say I’m sailing with the Rock, and I’ll be back. Like Independence Day with Jesus, June 6th, just like the movie. Big mothership and all. I’ll be back.” Till Kärlekens Antarktis har premiär den 16 september på Dramaten och På spaning efter den tid som flytt har nypremiär den 14 oktober på Orionteatern. NR 09, 2020 | NÖJESGUIDEN 29