NG Gbg 1
ekonomin – helt har stannat upp (och det var extr
emt lågt redan innan coronaviruset slog till). Inflationen är ett stort spöke de inte kan göra något åt, och möjligtvis vad som till slut kommer sätta vår värld i ett depressionsliknande stadie när det väl kommer hand i hand med stagnerande tillväxt, men mot de starka deflationskrafterna som råder för tillfället, menar centralbankerna att de har ett botemedel. Detta är alltså att fortsätta trycka nya pengar och stoppa in i systemet. Skapa nya skulder (för att försöka lösa problemet med för stora skulder – vi kan ju träffas här om något år och se hur det gick). Först ska man veta att vi gick ur 2019 med en världsekonomi som var extremt sårbar. Under förra året hade vi inte bara sett den mest pålitliga recessionsindikatorn – en inverterad räntekurva – vi hade också en skuldsättning, för länder, för privatpersoner, och för företagen som jämfört med BNP exploderat till de klart högsta nivåerna någonsin. Redan förra året såg vi bland de stora börsbolagen en recession i förhållande till deras vinster. 70 procent av en annan konjunkturmätare, världens inköpschefsindex var negativt. Europas motor Tyskland gick in i, eller stod på kanten till, en recession. Och så kanske mest signifikativt - världshandeln som typiskt går upp fem procent eller dubbelt så mycket som BNP-tillväxten på årsbasis gick faktiskt ned i 2019. Detta var bara tredje gången med nedgång sedan 1980 varav de andra gångerna var under djupa recessioner - 1982 och 2009. Detta var alltså förra året. Sedan kom Corona. Alltså, nålen som prickade hål på ballongen. Och vad händer under lågkonjunktur? I nyare tid har de tre värsta recessionerna sedan kriget sänkt inflationssiffran med i snitt 4,3 procent. Nu startar vi på en officiell inflation på 1,7 procent och har förmodligen en värre nedgång än de tidigare tillfällena. Så vi borde logiskt hamna en bit under noll, det vill säga deflation. Trots alla de ”nytryckta” pengarna. Det handlar såklart lite om hur man mäter, vissa konsumtionsvaror går ju upp. Mjölk, kött eller vad det nu är blir dyrare, försörjningskedjor har brutits och kommer inte fungera lika smärtfritt som tidigare – guld har såklart varit starkt under krisen, men ris är den råvara som gått bäst. Det kommer bli svårare att få tag på vissa saker, så där kommer vi se ”inflation”, visst. Men ekonomin har stannat upp, vilket talar för deflation. Produktivitet har försvunnit. Arbetslöshet går upp. Löner går då ner. Trots att länder ”öppnar” igen betyder det inte att allt går tillbaka till att vara som tidigare. KRISEN KOMMER ATT ändra folks konsumtionsvanor. Att spara för eventuella framtida problem blir vanligt igen. Och så har vi skuldberget. Alla ekonomiska studier visar att skuld kan skapa tillväxt, vilket är tjusningen med det. Men när skulden kommer upp till 50 procent av BNP så har det en annan inverkan. Och redan när det kommit upp till 60 procent är det klar negativ inverkan på tillväxten. Vid 70 procent än värre. Uppe på 90 procent skuld till BNP så har tillväxten tappat en tredjedel. I USA låg de på 107 procent skuld till BNP i slutet av 2019. Varje ny krona i skuld skapade bara 40 öre i tillväxt. I år kommer deras skuld (som har gått upp) till BNP (som har gått ner) hamna på minst 130 procent. Varje ny krona i skuld kommer bara generera kanske 25 öre i tillväxt. De får låna fyra kronor av framtida intäkter för att få en krona i tillväxt nu. Det låter som en dålig idé. De kan inte komma loss. Men de kommer kämpa emot, och deras enda verktyg är att spruta in mer kapital som ska stimulera finansmarknaden. Likviditet regerar, så därför kan man se uppgång på aktiemarknaden innan verkligheten till slut kommer ikapp. Problemet vi har är väldokumenterat genom århundraden. David Hume skrev i 1752 ”när ett land har belånat alla sina framtida intäkter så faller landet genom nödtvång in i stillhet, matthet och impotens”. Han hade tittat på alla fall tillbaka till Mesopotamien och Romarriket och sett vad som fortfarande är sant idag. Lagen om minskande avkastning. Tankesmedjan McKinsey har på 2010-talet tittat på samma problem. De hittade 24 fall i utvecklade ekonomier med extremt överbelåning sedan år 1900. Konklusionen var att i alla dessa fall tvingades problemet till slut lösas med sträng sparsamhet. Tänk på skuldsättning som att leva över sina tillgångar så för att lösa problemet måste man först sluta med det, och sedan betala tillbaka. Antingen på riktigt, eller genom inflation. Det är det få som har lust med. Därför blir problemet större och större i takt med skulderna. Så sammanfattningsvis så ser vi nu sjunkande världshandel. Brutna försörjningskedjor. Protektionism. Handelskrig. Deglobalisering. Populism. Geopolitiska problem. Sociala problem. MASSDEMONSTRATIONER. TAL om revolution. Eftersom gapet mellan rika och fattiga ökar i västvärlden så handlar demonstrationerna precis som på Robin Hoods tid om människors lika rättigheter. Frågan är vems huvud som till slut spikas upp på en bro till allmän beskådan den här gången? En ledare av revolten, som i fallet Wat Tyler? Eller någon av de ansvariga till de ekonomiska problemen? NR 09, 2020 | NÖJESGUIDEN 93