Bumsen 1
och dessa upprättades en gång av den katolska kyr
kan och kan väl ses som propagandamålningar för densamma. Några timmar senare hade vi tröttnat på det ihärdiga regnandet och av denna anledning insåg vi meningslösheten att passera några 2 000-meters pass när molntäcket ändå befann sig strax ovanför våra hjälmar. I södra änden av den lilla Lungernsjön ligger en lika liten by med samma namn. Vad vi då inte visste var att det gamla och en gång så fina järnvägshotellet skulle bli vårt hem för några övernattningar. Tyvärr hade man under 70-talet sönderrenoverat mycket av den en gång så gedigna interiören och ersatt denna med riktigt äckliga plastmattor o.s.v. men det pratades om ett återställande till originalskick. Förmiddagen hade förvandlats till lunchtid och en riktigt varm och fin gulaschsoppa värmde både kropp och själ. Vi strosade runt i duggregnet och hade flera trevliga upplevelser men när vi fick syn på bildhuggerskan Heidi Burch genom hennes skyltfönster så kändes det riktigt genuint Schweiziskt på något vis. Under pratstunden med henne berättade hon även att bröllopsresan med maken gick till Sverige och att de ofta semestrade i både Sverige och Norge, för de fina bergens skull och detta skall komma från en Schweiziska. Kvällen tillbringades på järnvägsrestaurangen och en riktigt äkta och genuin lokal bergsbyrätt pekades ut på menyn, den var benämnd ”Lungerer Älplermagronen im Choselchesseli Mitt Apfelmuss” och serverades i en rejäl kopparkittel. Översatt skulle det väl innebära makaroner med fläskkött och äpplemos och det låter som en litet ovanlig blandning för oss men var tydligen en standardrätt för bergsfolket. Behöver väl knappast tillägga att det var både gott och mastigt. Då regntunga moln fortfarande täckte de höga Alppassen beslöt vi att ta en slappardag i Bern och att dessutom en gång för alla testa och döda myten om de Schweiziska tågens pålitlighet. Tyvärr äger jag ännu inget armbandsur tillverkat i klockornas förlovade land men de jag har är alltid avstämt på rätt tid och det bekräftade likaledes perrongens klocka. Myten kunde omedelbart krossas när tåget stannade framför våra fötter, det anlände inte på minuten som myten säger, utan exakt på sekunden! Detsamma gällde avgången några minuter senare. Imponerande och här kunde väl SJ gå en introduktionskurs? Bern skulle man kunna berätta mycket om men mest känt är den väl kanske för alla sina fontäner och att björnen finns avbildad i dess stadsvapen. Hertig Berthold V av Zähringen grundade staden kring floden Aare år 1191 och lär ha döpt den efter en björn (tyska: Bär) han dödat. Vi hade i alla fall en mycket trevlig dag i staden men när man såg björngropen och de nästan zombieliknande björnarna strosa omkring blev man inte glad. Djur skall inte hållas i fångenskap! Desto gladare blev man av att kunna njuta av alla dessa fina armbandsur som kunde beskådas i skyltfönstren. För gemene man är märken som Omega och Tissot väl kända och de är ju faktiskt automatur som de flesta har råd med, den ”nyrike glimmaren” önskar naturligtvis briljera med en ”Rinkebyrolex” (Breitling) eller varför inte en ren Rolexkopia medan finsmakaren väljer en mekaniskt modell från Patek Philippe eller JaegerLeCoultre. Behöver vi påpeka att tågets av- och ankomsttid på tillbakavägen inte heller gjorde oss besvikna och att precis som på ditvägen kunde man beställa in en öl som den naturligaste sak i världen. SJ, hallå! Äntligen hade det låga molntäcket släppt sitt grepp om 2 000-meters passen och vi påbörjade klättring upp till Sustenpasset, det förbinder kantonerna Uri och Bern. Den 45 km långa passvägen tillhör faktiskt en av de senast byggda i landet. I strålande solsken kunde vi njuta av de snöklädda topparna som omgav den 2 224 meter höga passplatån och det var första gången som Britten passerade ett 2 000-meters pass. Nämnde inledningsvis att denna resa skulle innehålla två nya inslag och det planerade bestod just 28 BUMSEN 3 – 2011