Bumsen 1
om från höger och vi har alltid en genomgång före
avfart där vi går igenom färdväg och potentiella faror samt var vi ska stanna och rasta. Vi har också tre kommunikationsradior, en längst fram, en i mitten och en bak för att kontrollera att allt går som det ska. Varje år gör klubben upp ett schema på vart man skall åka. Vi åker utomlands några dagar och åker då bl.a. till den årliga internationella sammankomsten i staden David i Panama. Förra året åkte vi även till Honduras på vår internationella resa. Vi besökte Mayaruiner i Copán, vilket ligger nära Guatemalas gräns. Vi träffades flera gånger i förväg för att planera resan, var vi skulle stanna, hur lång tid vi beräknade att resan skulle ta samt vilka farliga vägar som finns. Denna resa startade påskveckan 2010. Vi åkte från San José (Costa Ricas huvudstad) måndagen den 29 mars kl. 04.00 på morgonen och fyra timmar senare var vi framme vid gränskontrollen vid Peñas Blancas. Det var vår första anhalt. Åker man från Sverige till Norge så märker man att man byter land när man passerar gränskontrollen och det brukar inte vara så problematiskt. När man passerar gränser i Centralamerika däremot, då kan det ta tid. Det tog oss nästan fyra timmars byråkratiska besvär innan vi fick passera. Värmen var olidlig, det var över 30° i skuggan, rummen var utan luftkonditionering, mycket sand överallt och vi hade motorcykelkläder på oss. Vi åt mat i staden Rivas där vår motorcykelkaravan, 12 motorcyklar och 21 personer, inte gick obemärkt förbi. Därifrån skulle vi åka längs hela Nicaragua från syd till norr, på väg genom Granda, Tipitapa och Estelí (Villa de San Antonio de Pavia de Estelí) tills vi kom till en liten by som heter Ocotal vilken ligger c:a 20 km från gränskontrollen mot Honduras i Las Manos. Meningen var att vi skulle försöka undvika vägen genom huvudstaden Managua, allt för att inte förlora tid i trafikstockningar. Vi råkade dock ut för en liten fadäs som slutade med att vi hamnade i centrala Managua. Nej, på dessa platser är GPS inget bra verktyg, i Nicaragua och Honduras lyste vägbeskrivningarna med sin frånvaro. De dåliga vägbeskrivningarna gjorde att vi blev c:a två timmar försenade, en deltagare i gruppen råkade även köra omkull i låg hastighet vilket gjorde att vi blev ytterligare försenade med två timmar. En regel vi fastslog redan före resans början var att inte färdas på natten och på så vis undvika rånförsök och trafikolyckor. Vi var dock tvungna att rucka på denna regel för att kunna hinna till vårt mål efter c:a 18 timmars resa. Hotellet vi bodde på var enkelt men det visade sig vara bekvämt, rent och det serverades god mat. Motorcyklarna var väl bevakade och vi kunde sova som stockar till klockan sex på morgonen. Vi ville komma i tid till nästa stopp, ”Las Manos”, dit skulle det ta fyra timmar. Honduras har för närvarande strikta kontroller av de motorcyklar som kommer in i landet, detta på grund av att det kommit in många motorcyklar som misstänks ha fel ägare, särskilt från USA. Vi fick genomgå en stor byråkratisk genomgång vid tullens passerade. Myndigheterna tvingar förarna att skriva på flera dokument där man anger motorcykelns ägare, märke, färg och modell samt chassi- och motornummer. De rådde oss att ha dokumenten väl förvarade. Hade man inte dokumenten på sig när man lämnade landet skulle man få betala en jättestor skatteavgift och genomgå ytterligare en byråkratisk process. Det sista skrämde oss mest. 46 BUMSEN 3 – 2011