Magasinet Omsorg 1
KRÖNIKA ”Ingen törs säga som det är” ÄLDREOMSORGE
N HAR FÅTT SKARP KRITIK FÖR HANTERINGEN AV COVID-19. DET ÄR LÄTT ATT GLÖMMA ATT OMSORGENS MEDARBETARE FAKTISKT UTFÖRDE UNDERVERK. Text: Ann-Christin Martens A V DE SOM AVLIDIT i covid19 i Sverige har en förkrossande majoritet varit 70 år eller äldre. Knappt hälften har avlidit på ett särskilt boende. Ändå är det just de särskilda boendena som kritiseras och uppmärksammas mest. När sjukhusens personal får beröm och uppskattning, anklagas vi i äldreomsorgen för att ha tagit in smittan på boendena, erbjuda för dåliga arbetsvillkor, inte följa riktlinjer. Personalen är outbildad och talar dålig svenska, cheferna är snåla. Allt är ett misslyckande. Även vi som erbjudit schyssta arbetsvillkor, utbildat personalen och erbjudit skyddskläder från början drabbades hårt. Många förfasar sig över dödstalen. När vi lindrar ångest och smärta blir vi anklagade för att skynda på döden. Som en medarbetare beskrev det, ”det känns som om folk tycker att vi är mördare”. De som försöker nyansera kritiken hålla dementa isolerade på sina rum. För så är det. Ett äldreboende är ett hem men också en plats för trygghet, livskvalitet och, när det är dags, en lugn vård i livets slutskede. Personalen uppskattas mest för att man kan vispa ihop en sockerkaka, spela bingo och gå på promenad. Sveriges äldreboenden har stått solidariska med sjukvården. Vi har avstått skyddsmaterial och vårdat våra gamla på plats så att sjukhussängarna skulle räcka. Vi har gett avancerad sjukvård i hemmiljö med ett minimalt stöd från sjukvårdsorganisationen. DET FINNS MYCKET i äldreomsorgen som behöver granskas och förbättras. Det gäller anställnings- och arbetsvillkor, men också frågor om gränssnittet mellan sjukvården och omsorgen och ”Det känns som om folk tycker att vi är mördare.” blir inte lyssnade på. Alla lämnar sin partsinlaga. Några hävdar att det är arbetsförhållandena, andra att ersättningen är för låg. Frågan blir politisk, men coronaviruset är varken rött eller blått. Ingen törs säga som det är. Att de som bor på äldreboenden ofta är svårt sjuka redan när de flyttar in, att varje infektion kan vara dödlig, Att äldreboenden inte är gjorda för sjukvård, och att det inte går att ANN-CHRISTIN MARTENS Sjuksköterska, tidigare kommunalråd (S) i Upplands Väsby. Fram till september verksamhetschef på Attendo Fresta Södra Allé. Bor i Runby med sambo och har tre barn. om äldreboendet som institution. Hur avancerad vård ska ett äldreboende egentligen klara av? Vem ska besluta om vårdinsatsen? Vilken prioritet ska smittbegränsning ha – både i den fysiska miljön och i den dagliga driften? Hur säkerställer man omsorgens resurser vid en bredare samhällssmitta? Hur drar vi nytta av digitalisering och modern teknik? Och inte minst, hur stärker vi undersköterskan med en utbildning värd namnet? Att ensidigt påstå att anställningsförhållanden och arbetsvillkor är huvudorsaken bakom smittans inmarsch på landets äldreboenden är indirekt att skylla på personalen. Sanningen är att vi var fullständigt chanslösa när smittan kom. Jag tror inte jag sett någon som kommit och arbetat sjuk. Däremot såg jag många insjukna på arbetet. Pandemin lämnar mycket tragik i sina spår. Många har fått arbeta hårt, men om det finns några som förtjänar att hyllas så är det just personalen inom äldrevården. De utförde, trots allt, underverk. Magasinet Omsorg 43 Ann-Christin Martens FOTO: MYNEWSDESK/UPPLANDS VÄSBY KOMMUN