Bumsen 1
I mitten av oktober förra året var jag på väg frå
n Gardasjön till BMW Group Classic i München. I skåpbilens lastutrymme stod min R 69 S som de under veckoslutet skulle genomföra ett garantiarbete på. När jag befann mig på Europabrücke ringde plötsligt telefonen och samtalet gick ut på att BMW Group Classic erbjöd mig att över veckoslutet låna en av dem totaltrenoverad R 71:a från 1938. Ett förslag som man naturligtvis inte kan komma på tanken att avböja men de facto gjorde bara tanken på att jag aldrig kört en så gammal motorcykel tidigare, samt vetskapen att marknadsvärdet på en sådan här pärla torde ligga runt 300 000 kr, gjorde att ansvarskänslorna skärptes till bristningsgränsen. Väl framme hos Group Classic lastade jag ut min R 69 S och de lastade på R 71:an och så bar det av till hotellet ett par mil nordost om Bayerns huvudstad. Dagen efter var en underbar höstdag i München och jag hade bestämt mig för en liten 20mila sväng med R 71:an. Måste erkänna att det pirrade litet i magen när det var dags för avfärd. För det första var detta inte min egen maskin, för det andra dräller det ju inte av sådana här rariteter och för det tredje har den ju ett inte föraktat marknadsvärde, vem vill under sådana förhållanden repa en dylik klenod? Smidigt och med en ringa kraftansträngning gled R 71:an ned från centralstödet. Denna R 71:a var lyxutrustad med både en kort handmanövrerad spak på växellådans högra sida och en konventionell fotväxelspak på dess vänstra. Naturligtvis valde jag den sistnämnda när ettans växel skulle läggas i och den gick i problemfritt och tyst vid ett lätt tryck nedåt på spaken, tvåans växel lyckades jag bara få i friktionsfritt vid ett par tillfällen. De övriga två växlarna fungerade smidigt. Nedväxlingarna var tajta och fina och som vanligt var man tvungen att trycka ned växelspaken med en bestämd rörelse men då gick växlarna i så gott som helt klånkfritt. Kopplingen tog mjukt och fint. De omvända kopplings- och handbromsreglagen var något ovana i början men man vande sig snabbt. Den här cykeln hade endast 30 mil på mätaren efter en totalrenovering och detta gjorde att den naturligtvis behandlades därefter. Körde mycket försiktigt, en fin hastighet var runt 70 km/tim och aldrig över 80 km/tim. Vid 70 km/tim kunde en lätt vibration spåras i vänster fotpinne och handtag men den försvann nästan helt vid 80 km/tim. Topphastigheten för en R 71:a uppgavs, då det begav sig, till c:a 125 km/tim. Höll mig på små och medelstora asfalterade vägar men tyvärr innebar det ju inte att de var bilfria och vid ett par tillfällen fick bromsarna bekänna färg, med en snabb sammanfattning kan de beskrivas som så gott som obefintliga och detta förutsatte självklart en särskild framförhållning i körningen. En oförutsedd panikbromsning hade varit förödande men oftast kan man ju svänga undan. Total avsaknad av backspeglar kändes också obekvämt och vid det vänjer jag mig aldrig. Vill alltid ha kontroll på vad som händer både bakom och framför mig. Chassiet var överraskande nog fullständigt stabilt vid de aktuella hastigheterna och några avancerade nerlägg blev det av naturliga skäl inte, fast det säkert gått bra med tanke på hur högt placerad motor och cylindrar är i ramen. Ville självklart inte på något vis riskera ett släpp, vilket är lätt hänt på höstkanten när bönderna spiller lite av varje på vägbanan, samt löv och annat som träden släpper ner. Teleskopgaffeln och plungerfjädringen bak tog upp ojämnheterna på ett förträffligt sätt, d.v.s. så länge det handlade om smärre ojämnheter men de lite grövre klarade av naturliga skäl inte fjädringsvägarna av att svälja. Då blev det stötigt men den fjädrande Pagusasadeln hjälpte till. Undrade om den verkligen var så här bra då det begav sig eller om dagens renoveringar till 16 BUMSEN 4 – 2010