Bumsen 1
Vi körde genom ett gravfält Hemsk olycka De flest
a som gjort en långresa på motorcykel vet att det är viktigt att gå igenom hojen innan man ger sig iväg. Klarar däcken den resa man skall göra och hur ser det ut med brombeläggen? Är hojen servad på sistone och har jag packat ner en flaska olja? Vad man kanske inte tänker på så mycket är vilket trafiktempo och vilken trafikmoral man kommer att möta. Förutom Grekland har jag på motorcykel besökt samtliga Europas länder och visst skiljer det sig i uppträdande. Säkerhetstänkandet är helt olika i olika länder och det kan vara bra att känna till det innan man ger sig iväg. Enligt min erfarenhet – rent generellt – blir det farligare ju längre söder/österut man kommer. Norr om alperna stavas undantaget POLEN. Det är inte många år sedan bilparken där bestod av gamla ryska bilar och små polski Fiat som trängdes med hästekipage på vägarna. I Sverige såg vi små Fiatbilar med kylskåp på taket och fyra personer i bilen. Idag ser det helt annorlunda ut. Polackerna kör idag moderna turboladdade bilar utan kylskåp på taket, dock fortfarande med gasen i botten. Av alla länder jag besökt är det i Polen jag är mest vaksam i trafiken. Har här blivit omkörd både på vägrenen och till vänster samtidigt av två bilar i hög hastighet. Bilen på insidan skulle svänga av 1 km längre fram. Jag har mött lastbilar på fel sida efter en kurva m.m. Inte i något annat land har jag upplevt så många incidenter i trafiken. Dessutom är vägarna kantade av kors och blomstergrupper. Förutom bristande trafikmoral har många av vägarna varit i dåligt skick. Dålig vägstandard kan jag stå ut med men inte en massa idioter i trafiken. Numer undviker jag att resa genom Polen och det tycker jag är tråkigt, då där finns mycket vackert att se. Årets långresa gick ner till Albanien via Kroatiens västra kust. Mina reskamrater var Leif Svensson, Varberg, Sten Olin, Skanör och Ulf Höjer från Trosa. Grabbar vana vid att köra långt. Skyddskläder Det jag uppskattar i Sverige är att de allra flesta använder skyddskläder när de kör motorcykel trots att det är varmt. Så 36 BUMSEN 4 – 2010 är det tyvärr inte när man kommer ned till södra Europa. Här består skyddskläderna ofta av kortbyxor och t-skirt. Oftast har man lämnat hjälmen hemma. När vi körde igenom staden Budva i Montenegro blev vi omkörda av en kille på sporthoj som körde så fort det gick med ett sladdande bakhjul. Jag vet inte vad han tänkte på, men undan gick det. Hade någon gått ut i vägen hade det slutat med katastrof. På andra sidan vägen fanns en badstrand så det var mycket människor som korsade vägen till butikerna på andra sidan. En sak är säker, sjukhusen lär inte ha någon organbrist. I flera religioner tror man att man hamnar i paradiset efter döden och i några länder verkar det som vissa har bråttom dit. Albanien tog alla pris När det gäller trafiksäkerhet tar nog Albanien alla pris. Gamla utslitna bilar med blanka däck där merparten av bilparken saknar körriktningsvisare. Dessa används mycket sparsamt. Här kan en lastbil svänga åt vänster när man minst anar det. Med tanke på standarden saknas förmodligen all form av bilprovning. Här rullar allt skrot på vägen, till och med egenbyggda fordon. Ibland mötte man hölass dragna av hästar eller en jordfräs i en mörk tunnel. Självklart saknas belysning. Ett fåtal procent av bilparken skulle klara en svensk besiktning hos bilprovningen. Nu hör det säkert samman med att Albanien är Europas fattigaste land. Innan avresan lät jag BMW i Solna montera dit ett riktigt signalhorn på min RT. Den ”mopedtuta” som är original hade inte varit till stor nytta på den här resan. Nu fick jag i stället stor användning av den nya tutan som brukades flitigt vid alla omkörningar. Här gällde det att säkerställa att framförvarande inte skulle svänga vänster. Gravfält Av de många kors, blommor och gravstenar efter vägarna förstod man att det händer en hel del. På en 30 km lång sträcka i Kosovo fanns det 30 svarta gravstenar med den döde avbildad på stenen. På vissa stenar var det en bild på två personer. Det kändes som att köra genom ett gravfält. Tänk om Claes Tingvall kunde exportera vår nollvision till dessa länder. Jag tillhör inte de som kör fort på motorcykel. Har aldrig känt något behov av det utan vill komma fram till målet varje dag. Alla tokiga omkörningar och gravstenar efter vägarna gjorde att jag nu blev än mer försiktig och kanske avvaktade med en omkörning till dess den kunde genomföras på ett säkrare sätt. Några mil före Montenegros huvudstad Podgorica blev vi omkörda av en svart Mercedes strax före ett backkrön och den fortsatte omkörningen över krönet trots att han inte visste vad som fanns på andra sidan. Jag rös i hela kroppen när jag såg detta. Händelsen gjorde att jag slog av ytterligare på tempot och tänkte att här gäller det att komma fram helskinnad. När vi efter ca 10 minuter kom runt en högerkurva trodde jag först att de höll på att spela in en film innan jag sekunden senare förstod att det var verklighet. Jag stoppade hojen så fort det gick och skyndade mig fram till långtradaren som kört in i bergväggen på min sida. Väl uppe i hytten möttes jag av en blodig förare ordentligt fastklämd mellan ratt och bergvägg. Det fanns absolut inget att göra för mig och den andra personen som kommit fram till hytten. Under tiden han ringde efter polis och ambulans tog jag mig ut för att se hur det var med den person som hängde ut genom den andra lastbilen bakom långtradaren. Föraren hängde upp och ner på utsidan av förardörren. Man behövde inte vara läkarutbildad för att konstatera att mannen var död. Av lastbilen fanns endast halva hytten kvar. Bilen såg ut som ett naket chassi. Resten var utspridd över hela vägbanan. Före olyckan var det en stor paketbil. Aldrig har jag sett döden så exponerad. Ytterligare en bil hade varit inblandad i kollisionen men den föraren hade klarat sig. På platsen försökte jag avråda andra bilister som kommit dit att gå fram. Snart var det ett flertal människor som skrek och gjorde korstecken och det blev än mer kaotiskt. Hoppades hela tiden att någon skulle ropa att vi bryter för ny tagning, men tyvärr var det ingen som gjorde det. Jag förstod snart att vi var tvungna att komma förbi denna förödelse, hur det nu skulle gå till, innan vägen blev avstängd i flera timmar. Därför klev vi upp på våra motorcyklar, på något sätt lyckades vi komma förbi olja, glas och bildelar och vi tog oss till en bensinmack där vi fick kallt vatten och möjlighet att vila från denna hemska upplevelse. Jag tänkte på att här skulle det upp nya gravstenar. Det var svårt att sudda ut bilderna på näthinnan och jag funderade mer och mer på varför det skiljer så mycket i säkerhetstänkandet i olika länder. Varför uppfattar vi risk så olika? Hur hade olyckan gått till? Var det den svarta Mercedesen som hade ställt till det? Hur lär vi väl kanske aldrig få veta. Omkomna i Europa I Sverige omkom år 2009 358 personer. Inom Europa dog hela 32 500 stycken i trafiken. Så sent som 2001 dog ca 50 000 människor i trafiken. En stor anledning till minskningen är säkrare bilar och motorcyklar. För att vi i framtiden skall lyckas minska dödstalen ytterligare krävs ett större ansvarstagande från oss trafikanter. Många av oss sköter sig exemplariskt men tyvärr är det allt för många som fortfarande tar för stora risker i trafiken. Härom dagen läste jag en artikel i Dagens Nyheter om trafikpolisen i Stockholms Län. De hade äntligen börjat övervaka/rapportera vårdslöst beteende i trafiken i stället för att jaga de som kör 5-10 km för fort på motorvägen. Det blir väl inte så många ”pinnar” i statistiken och pengar till staten men förhoppningsvis färre döda och skadade. Vi motorcyklister säger ofta att det är resan som är målet – men glöm inte bort att det är lika vikigt att komma fram till målet. Med hopp om att vi tillsammans kan bidra till en olycksfri avslutning på denna säsong. Kör försiktigt och var rädda om er på vägen. Hälsar Thomas Selldén Medlem 2652195 Och ansvarig för BMW Märkesförsäkring.