Bumsen 1
och fortfarande är en femtedel av landets yta obe
boelig p.g.a. konsekvenserna. Strålningen har bara minskat med 1 % sedan katastrofen för 24 år sedan. Vi körde in i Vitryssland i landets nordvästra hörn. Den dagens mål var huvudstaden Minsk, knappt 40 mil småvägar i sydöstlig riktning. Vi hade blivit medvetna om att trafikpolisen är väldigt aktiv längs de större vägarna så det passade oss bra att ta småvägar/grusvägar ner till Minsk. Vi såg faktiskt inte till trafikpolisen under vår resa i Vitryssland, det hade naturligtvis att göra med att vi valde småvägar och grusvägar i stället för de mycket större transitvägarna. Ju längre från ”turiststråken” desto intressantare är det att träffa lokalbefolkningen. Stannar man till i en by på ”vischan” så samlas det snabbt ett antal personer som storögt tittar och snackar sinsemellan. En enkel hälsningsfras på ryska i kombination med ett leende bryter snabbt isen, sedan är det svårt att få stopp på alla som vill fråga, klämma och känna på oss och våra, i deras ögon, monsterhojar. Vi kan bara några få ryska ord och de kan bara några få engelska ord men det räcker. Viljan att förstå är ömsesidig och vi kom snabbt till någon form av samförstånd. Det är alltid kul att låta barn och ungdomar sitta upp på våra hojar. De kan sällan dölja sin glädje och fascination och vissa får något drömlikt i blicken, kanske en längtan att någon gång få besöka vårt land på en egen tvåhjuling. Hoppas verkligen de någon gång och väldigt snart får chansen till det. Dessa möten med lokalbefolkningen tillhörde de absoluta höjdpunkterna på en sådan här resa. Färden mot Minsk fortsatte söderut på dåliga, stundtals obefintliga vägar. Många småbyar passerades, ibland utan den minsta skymt av några andra motorfordon än våra egna, ett och annat hästekipage dök förstås upp. Trähusen hade som regel inte ens när de var nybyggda fått något lager färg, vilket resulterar i att allt till sist får en grå patina. Man får lätt en smått surrealistisk känsla av att färdas i en svart/vit film från tidigt 1900-tal. Våra motorcyklar hade tydligen förvandlats till tidsmaskiner som fört oss 100 år bakåt i tiden. Floden Dzvina korsades på en pri40 BUMSEN 5 – 2010 mitiv flotte med en gammal traktor som kraftkälla och kajutan i form av en f.d. skolbuss. Den tre man starka besättningen ville naturligtvis inte ha en endaste kapiejka för besväret att långsamt men värdigt ta oss från norra till södra stranden. På det sedvanligt vitryskvänliga sättet önskade de oss lycka till på vår fortsatta färd i deras land. Hmm, jag betvivlar att vitryssar som besöker vårt land får samma gästvänliga bemötande. Längs en skogsväg kom vi fram till en annan flod. Här låg en stridsvagnsbro kvar sedan ”Stora fosterländska kriget”, andra världskriget benämning i forna Sovjet. Bron var naturligtvis ordentligt rostig så det gällde att undvika de största rosthålen. Strax norr om Minsk ligger ”Stalinlinjen”, Minsks försvarslinje under angreppet 1941. Numera är det ett stort friluftsmuseum med materiel från den sovjetiska krigsmakten, som hyllar ”den heroiska Röda Armén” i allmänhet och ”den stora landsfadern kamrat” Josef Stalin i synnerhet. Självklart väldigt smaklöst då Stalin var en av de allra värsta tyranner som någonsin levt på denna planet! Minsk visade sig vara en väldigt modern storstad, klart jämförbar med en västeuropeisk miljonstad och naturligtvis en väldigt stark kontrast till Vitryssland i övrigt. Det tycks vara i Minsk samtliga investeringar görs. Det kan kanske ha sin förklaring i att Minsk i stort sett var jämnad med marken efter andra världskriget och att allt är återuppbyggt efter bästa förmåga. Således är alltså ”gamla staden” inte mer än c:a 60 år gammal. Vi hade i förväg blivit inbjudna till Minsk motorcykelfabrik. Efter ett kort möte på huvudkontoret, där vi bl.a. fick se skisser av kommande modeller, begav vi oss till fabriken. Det blev ett enastående intressant besök där en delegation bestående av platschef, marknadschef och exportchef lotsade oss igenom fabriken. Inte helt överraskande ligger de något efter västvärlden när det gäller produktionsteknik och effektivitet men entusiasmen och stoltheten hos Minsk motorcykelfabrik gick det inte att ta miste på. Det finns faktiskt ett något långsökt samband mellan BMW- och Minskhojar såtillvida att BMW sålde produktionsverktyg och licensrätten till Mer än en halv miljon soldater fick sätta till livet här i Kurland i slutet av andra världskriget. Här en tysk krigskyrkogård med ca. 30 000 gravar. Våra monstermaskiner väckte stort intresse var vi än stannade. Brest visade upp ännu ett smaklöst betongmonument i gigantformat, naturligtvis med hammare och skäran. Flotte över floden Dzvina. Oklart om den är tysk eller rysk stridsvagnsbro som legat kvar sedan kriget, men förmodligen tysk eftersom den hållt så länge.