Bumsen 1
Minsk by night. Gamla Stan till höger, som egentl
igen inte är så gammal för Minsk var i stort sett jämnad med marken efter kriget. BMW R 71, den 750 cc sidventils boxer som fanns presenterad i förra numret av Bumsen, till Sovjet i slutet av 1930-talet. Den ryska varianten fick modellbeteckning M-72 där M står för Moskva, då motorcyklarna byggdes där. När tyskarna invaderade Sovjet 1941 och närmade sig Moskva flyttades fabriken österut till Irbit i Uralbergen. Där tillverkades sedan ett antal hojmodeller under namnet URAL. 1951 flyttades tillverkningen av de mindre modellerna till Minsk, vilka därmed fick namnet MINSK. Ett riktigt ruskigt och kusligt ställe är Kurapatyskogen i Minsks utkant. Alla som på något sätt motsatte sig Stalin och hans paranoida uppfattning om ett starkt centralstyrt Sovjetunionen drabbades skoningslöst. Samtliga som inte passade in i det ”jämlika socialistiska paradiset”, såsom markägare, ”kontrarevolutionärer”, borgare, kulaker (storbönder), troende, ”klassfiender” eller bara oliktänkande, gjorde man processen kort med, som regel avrättades de med ett nackskott. Bara i Kurapatyskogen avrättades 250 000 personer av NKVD (föregångaren till KGB) på direkt order av Stalin. Numera är skogen fylld av kors som rests av de efterlevande. Efter några intressanta dagar i Minsk begav vi oss av i sydvästlig riktning mot Vitrysslands näst största stad, Brest. Vid tyskarnas angrepp 1941 så lyckades Röda Armén stå emot överraskande länge i Brest, med enorma förluster i människoliv som följd. Därför blev Brest utnämnd till sovjets ”hjältestad” efter kriget. För att hedra de stupade soldaterna i Röda Armén, som ”hängivet och osjälviskt offrade sig för Det Stora Fosterlandet och Den Store Ledaren, kamrat Josef Stalin”, lät man uppföra ”hjältefästingen” i Brest. Den är i sann sovjetanda byggd i betong och naturligtvis i kolossalformat, naturligtvis med en tillrättalagd historiebeskrivning och pyntad med sovjetsymboler som hammaren och skäran och självklart röda stjärnor lite överallt. Sovjet gjorde naturligtvis ett stort propagandanummer av hjältefästningen, fortfarande betraktat som en av de främsta sevärdheterna i Vitryssland. Tror inte jag är beredd att hålla med om det. 42 BUMSEN 5 – 2010 Brest blev vändpunkten på resan för sedan bar det av hemåt. Vi körde norrut mot Lida längs småvägar, grusvägar och skogsstigar. Något jag aldrig stött på tidigare var grusvägsautostrada, vilket innebar grusvägar breda som en motorväg och med en grusvall som skiljer körfälten åt. Standarden på dessa vägar är som regel riktigt bra och man kan testa toppfarten även här. Trafikintensiteten var minst sagt låg. Man kunde köra någon timme innan man såg något annat fordon, vilket mycket väl kunde vara ett hästekipage. Vår GPS-karta ledde oss dock in på intressanta skogsvägar som bitvis var tuffa med gyttja och nedfallna träd, detta höll nere snittfarten. Till sist kom vi dock fram till gränskontrollen som skulle ta oss in i ”trygga” EU men även här stötte vi på potentiella charmkursaspiranter, framför allt glömmer vi inte damen i taxfreebutiken. Ytterligare en sur och arrogant babusjka. Tänk så mycket Vitryssland hade vunnit på att dels förenkla eller ännu hellre utesluta visumprocessen, vilket man med framgång gjort i Ukraina, och dels ersatt personalen vid gränserna med folk som är litet tjänstvilliga. Låt dock inte detta avskräcka från att resa till Vitryssland. När man väl passerat pennalisterna vid gränsen, blir man nästan överväldigad av den vänlighet, generositet och värme som möter en. Väl inne i EU bar det av till Litauens huvudstad Vilnius. Litauen har tyvärr inte hunnit utvecklas lika mycket som de andra baltiska länderna. I Vilnius tycks klyftan mellan de ”nyrika” och de fortsatt fattiga vara ännu större än vad jag sett i övriga Baltikum. Trots allt är Vilnius väl värt ett besök, inte minst KGB: s tidigare högkvarter, numera ett museum över sovjetryssarnas illdåd i Litauen. För bara 20 år sedan begicks det fullständigt fasansfulla brott mot grundläggande mänskliga rättigheter här i vårt grannland. Efter ett kort besök i det vackra naturområdet vid insjöborgen Trakai, kvarstod bara transportsträckan till Klaipeda där färjan som skulle ta oss tillbaka till Sverige väntade. Få resor har varit så intressanta och manat till mer eftertanke om hur lyckligt lottade vi är i Sverige. Belarus Motorcycle Adventure var över. Utanför kyrkan i Kobrin står opassande nog en del helikoptrar och stridsfordon. Vägen övergår från grus till sten och vi får samsas med enklare fordon. En hästkraft mot våra vardera ca. 100 per styck. Bygatornas beläggning består ofta av sand eller grus. Dagvattenavlopp är ett okänt begrepp. Resans bästa middag på Brests bästa restaurang och inte ens dyrt!