Svensk Vattenkraft 1
Vattenmyndigheternas samråd Som framgick i förra
numret av tidningen presenterade de fem regionala vattenmyndigheterna 1 mars förslag till förvaltningsplaner, åtgärdsprogram och miljökvalitetsnormer för vattenförekomster med vattenkraft eller påverkade av vattenkraft (för vattenförekomster utan vattenkraft kom förslagen redan 1 november). SVAF avgav 30 april ett 49-sidigt remissvar; här återges den inledande sammanfattningen. Som framgår av sammanfattningen var SVAF:s remissvar oerhört kritiskt. Men det visade sig att flera mycket tunga remisssvar var ännu mera negativa. Det mest anmärkningsvärda är hur kritisk Havsoch vattenmyndigheten är i sin mycket omfattande och inträngande analys. Rune Hallgren har gått igenom ett antal av vad de viktigaste aktörerna fört fram; den tabell han sammanställt visar bredden och tyngden i kritiken. Till bilden hör att vid flera möten har vattenmyndigheternas "chefsideolog" Joakim Kruse (vattenvårdsdirektör i Bottenhavets vattendistrikt) uppträtt som om man inte fått någon kritik alls. Allt detta visar att vattenförvaltningsutredningen (SOU 2019:66) hade rätt när man föreslog en nedläggning av vattenmyndigheterna. De åstadkommer bara elände och kostar medborgarna ett par hundra miljoner om året. Vattenmyndigheternas samrådsunderlag under all kritik Svensk Vattenkraftförening (SVAF) anser att såväl samrådsmaterialet som samrådsförfarandet innehåller sådana brister att det måste omarbetas från grunden respektive göras om på ett helt annat sätt innan beslut om uppdaterade miljökvalitetsnormer fattas. Med hänsyn till de stora värden som står på spel för energisystemet och dess aktörer liksom för andra samhällsintressen och dessas aktörer bör inte heller omprövningen med att förse vattenkraften med moderna miljövillkor inledas innan denna totala bakläxa avrapporterats och godkänts. Det undermåliga samrådsmaterialet och samrådsförfarandet kan bara förstås mot bakgrund av vattenmyndigheternas strävan att till varje pris undvika vattendirektivets mekanismer för mindre långtgående krav, dvs klassificeringen kraftigt modifierat vatten (KMV) och undantaget mindre strängt kvalitetskrav (MSK). Det finns all anledning att ifrågasätta om vattenmyndigheterna är kapabla till den radikala omstart som krävs; mycket talar för att den framkomligaste vägen är den nedläggning av vattenmyndigheterna som Vattenförvaltningsutredningen (SOU 2019:66) föreslog. DE VÄRSTA BRISTERNA Vattenmyndigheterna har inte fullgjort sitt uppdrag att utnyttja KMV och MSK fullt ut enligt vad EU-rätten medger. Vattenmyndigheterna har inte ens utrett möjligheten till MSK, detta trots att man är skyldig att utreda enligt föreskrift som är juridiskt bindande för vattenmyndigheterna. EU-rätten ställer inga krav på en viss storlek på kraftverken i vattenförekomsten för att KMV-klassning på grund av vattenkraft ska kunna ske, inte heller för MSK. SVAF har explicit frågat Havsoch vattenmyndigheten om denna sak och fått svaret att det finns inget krav i vattendirektivet på minsta storlek på kraftverk. Vattenmyndigheterna har därför fel med sin formulering: ”Det kan därför handla om att identifiera verksamheter som ger så stor samhällsnytta att det är viktigare att behålla en verksamhet än att uppnå god miljökvalitet i vattnet”. Detta synsätt är inget som vattendirektivet kräver. Det är i stället svenska myndigheters egenkomponerade regler. Vattenmyndigheterna har regeringens uppdrag att göra avvägningar, men har inte gjort detta. Man har bara ställt kravet att miljökvalitetsnormer och god ekologisk status ska uppnås i princip överallt. Att innebörden av detta är utrivning av dammar och kraftverk framgår på många ställen. Vattenmyndigheterna har inte inhämtat kunskap och underlag trots att man haft många år på sig. Man försöker i stället vältra över utredningsbördan på verksamhetsutövaren. Den närmast totala avsaknaden av underlag leder till att frågorna om den biologiska nyttan av olika åtgärder respektive den biologiska skadan av dessa åtgärder inte ställs. Inte heller inverkan på andra vitala samhällsintressen diskuteras. I stället för ett underlag om de faktiska förhållandena används schabloner om status och åtgärder, oftast rena godtycket. Schablonerna är till stor del hämtade från olika anvisningar från Havs- och vattenmyndigheten och är genomgående starkt vattenkraftfientliga. Det främsta syftet med HaV:s anvisningar verkar vara att lägga en dimridå för EU:s vattendirektiv och CIS-dokument, som inte är vattenkraftfientliga utan tvärtom innehåller mekanismer för att balansera olika samhällsintressen mot varandra. Vattenmyndigheterna har inte uppfyllt vad som står i vattenförvaltningsförordningen 2 kap. 4 §. Avsaknaden av realistiska väl avvägda mål och krav kan blockera åtgärdsarbetet. Konsekvensanalysen tar inte upp konsekvenserna för enskilda verksamhetsutövare som träffas av de föreslagna normerna. Bedömningar av de mest kostnadseffektiva fysiska åtgärderna är inte gjorda. Detta gäller särskilt åtgärder som berör vattenkraftsanläggningar och dammar SVENSK VATTENKRAFT #2 2021 19